Arkiv för kategori En annan jul

- Sida 2 av 2

Lite reaktioner om barnfattigdom

av Linda Hjertén

Det har kommit en hel del mejl på ämnet barnfattigdom som jag skrev om här i går. En del tror inte att det verkligen finns fattiga barn i Sverige, andra inte bara tror det utan har sett det, till och med levt det.
Här är två berättelser från två läsare, den första från en ung man:

”Anledningen till att jag skriver är att jag var annorlunda. Jag växte upp i barnfattigdom, ja, på 2000-talet. Mina föräldrar skiljde sig när jag var tio år gammal, och sedan dess har jag i stort sett bara växt upp med min ensamstående mamma. Min pappa var väldigt frånvarande och drack mycket. Mamma studerade intensivt för att bli sjuksköterska. Jag var äldst av syskonen, och fick ett naturligt men väldigt ungt ansvar att fylla den faderliga rollen, då min mamma gjorde allt i sin makt för att få ihop pengar till skolresor och bio med kompisarna.
Jag hade inte alltid råd att spela bowling. Jag hade inte alltid råd att köpa födelsedagspresent till vänner, vilket medförde att jag var ”upptagen” i min ensamhet under många kalas. Jag reste dessutom väldigt sällan under min uppväxt, och jag fick använda min yttersta fantasi för att göra även den minsta aktivitet under loven, spännande och intressant inför mina vänner.
Alla barn ska inte behöva en sådan fantasi för att överleva vardagen. Jag minns jularna väl. Trots att min familj – jag, mina syskon och mamma hade det kämpigt, så fanns det julklappar och en gran i huset som vi bodde i. Ett hus där varmvatten inte var att tala om, och där värmen var nedskruvad till yttersta existensminimum. Mamma älskade julen, och att få se sina barns ansikten skina över det som i vardagen var omöjligt.
Jag minns än idag hur jag varje år grät i tystnad i våningssängen i lägenheten under natten till juldagen. Jag grät med nävarna knutna i pannan för att mamma gjorde allt, verkligen allt, för att vi den 24:e december skulle få känna oss som våra grannar, och deras grannar. Alla andra dagar om året skämdes jag, och gick med ögonen i backen. Men jag var alltid evigt tacksam över få fira jul.


Min räddning kom när jag åkte ut på en ungdomskonferens efter ett sommarjobb för några år sedan. Där berättade en äldre kille att han också växt upp med en ensamstående mamma, som inte hade råd att resa utomlands eller göra häftiga grejer med honom heller. Det var först då jag förstod att det fanns andra, vars barndom kantats av samma problem. Jag var inte längre ensam, och det gjorde att världens tyngsta klump löstes upp i magen.


Fattiga barn, oavsett hur illa det är, är inte ensamma. Problemet är att det är så stigmatiserat med barnfattigdom, att ingen tycks hitta en förebild som de kan relatera till. Jag hittade min vid 14 års ålder, vilket var en vän.
Idag är min största hjärtefråga barnfattigdom, då jag själv upplevt det. Min mamma lyckades trots väldigt knappa medel och tre barn att nära, ta sig igenom utbildningen. Idag är hon färdigutbildad sjuksköterska och min absolut största förebild, tillsammans med min pappa som jag idag håller kontakt med varje dag. ”

Det andra mejlet är från en kvinna:

”I höstas kom en ny kille till min sons klass för att han vart mobbad i sin gamla skola. När så kyla i år kom med – 21 grader här kom sonen hem och sa – ” X har inga kläder för kylan, han saknar termobyxor helt”.
Jag blev mycket beklämd och min son med. Dessutom skulle klassen åka skridskor dagen därpå men inte X för han saknande skridskor. Att jag mår dåligt gör inget bättre för denna killen så bättre göra något. Jag fixade i alla fall ihop termobyxor, skridskor och ett matpaket till denna klasskamrat och på vinst och förlust skickade jag med sonen sakerna till skolan. Killen blev jätteglad och vi också åt att killen blev glad.
Sonen hörde då med X hur de firade jul, svaret var ju att det gjorde de inte, de hade inte ens gran men de skulle ner till kyrkan och äta jullunch. Sonen bjöd då på stående fot in killen, killens syster och deras mamma till oss att fira jul.
Men här är en fattig familj i Sverige, skolan måste ju sett att denna kille frös, men gjorde någon något. Ingen verkar förstå att barnen behöver kläder och skor. 
Med detta är sagt, att vi svenskar borde kunna ordna galor eller liknande för att stötta människor i vårt närområde,  jag mår illa när vi har medmänniskor bredvid oss som ingen ser fast  de ser dem.”

 

Kategorier En annan jul

”Det känns konstigt i hjärtat”

av Linda Hjertén

De senaste jularna har Martin, Johan och Sabina fått fira utan sin pappa.
Det blir likadant i år.
Deras pappa sitter i fängelse.
– Det känns konstigt i hjärtat och man saknar honom, säger Martin.

Man tror att det finns ungefär 30 000 barn i Sverige som har en förälder som dömts till en kriminalvårdspåföljd.
I en FN-rapport från 2011 kallas de barnen för rättssystemets osynliga offer.
De har inte gjort något fel men drabbas ändå. Plötsligt en dag är mamma eller pappa borta.
Kvar är frågor och kaos.
Så var det för Martin, 10, Johan, 8 och Sabina, 2.
Runt jul, för två år sedan, greps deras pappa när familjen var på väg för att handla mat.
– Polisen kom och vi blev skrämda, säger Martin.
Pappan fick ge barnen en snabb kram adjö, sedan dess har de bara setts i besökrummet på fängelset och på kortare permissioner.
– På ett sätt är jag glad att pappa fått sitt straff för att han gjort fel, men samtidigt saknar jag honom, säger Martin.
För familjen har de två åren som gått varit tuffa.
Mamma Sara stod plötsligt ensam med tre barn att försörja, barn som grät efter sin pappa och undrade var han var.
Till en början ljög Sara och sa att han åkt utomlands för att jobba.
– Jag visste inte hur jag skulle förklara för dem, jag förstod knappt själv vad som hade hänt, säger hon.
Men barnen förstod mycket mer än Sara trodde. Martin, i dag 10 år, säger till andra i samma situation:
– Det är bättre att veta sanningen från början. Mitt andra råd är att ta det lugnt, det löser sig.
Sara beskriver hur livet blev en katastrof, både ekonomiskt och socialt. Inget stöd erbjöds, ingen information gavs.
– Många vänner och bekanta vände oss ryggen, både jag och barnen blev behandlade som att vi var smittade med något. Som tur var hade jag min mamma och mina syskon som ställde upp för mig.
Sara efterlyser mer stöd från samhället, från skola och de sociala myndigheterna.
– Jag och mina barn har inte begått något brott även om omgivningen ibland får det att kännas så.
En tid efter att barnens pappa greps fick Sara kontakt med Bryggan, en ideell förening som genom sin verksamhet ger stöd åt barn som har en förälder i fängelse eller häkte.
När vi möts, några dagar innan jul, är Sara och hennes barn i Bryggans lokaler i Stockholm. Sabina, 2, pekar på en tavla ovanför mitt huvud som föreställer en man bakom galler som får besök av sin familj.
– Pappa, säger hon och pekar med en knubbig hand mot bilden.
– Och mamma.

 En tavla i Bryggans lokaler.
Sedan fortsätter hon att räkna upp namnen på sig och sina syskon och pekar på barnen på bilden.
– Hon var ju bara två veckor när min make greps och det var svårt för dem att lära känna varandra. Men nu älskar hon honom, det är skönt att de kunnat få den kontakten trots allt, säger Sara.
Ute i lokalen pågår den årliga julfesten.
Ett 40-tal barn och vuxna äter julmat och dansar runt granen.
Snart ska tomten komma med paket, viskar någon spänt.
Alla här är anhöriga till någon i fängelse. Några är själva dömda och ute på permission för att få träffa sina barn och fira jul, visserligen i förskott men åtminstone tillsammans.
Sara man fick inte permission till julfesten. Inte heller till julafton.
– Men vi ska fira jul ändå. Nästa år får vi göra det tillsammans igen äntligen, säger Sara.
Madelein Löfgren är verksamhetsledare för Bryggan i Stockholm.
Hon säger att barnen till de i fängelse är en osynlig grupp.
På Bryggan jobbar man från barnens perspektiv, barnens rätt till information och att att få ha kontakt med sin förälder. Man erbjuder både barnen och föräldrarna enskilda stödsamtal och aktiviteter.
– Det viktigaste man kan göra som förälder är att säga sanningen till sitt barn om vad som hänt mamma eller pappa. Det är vanligt att barnen bär på mycket skuld. Ett sätt att hjälpa barnet är att den berörde föräldern tar på sig skulden och är tydlig med att det är dennes fel att den sitter inlåst, säger Madelein Löfgren.
– Och barnet kan behöva höra att det exempelvis är okej att älska sin förälder fast denne gjort något olagligt och måste sitta i fängelse. Att det också är okej att tycka illa om handlingen som gjort att föräldern sitter i fängelse.

Fotnot: Namnen i artikeln är fingerade.


På bilden, Madelein Löfgren. I bakgrunden pågår julfesten i Bryggans lokaler.

Behöver du hjälp och stöd?

Mejla: info@riksbryggan.se, eller ring: 08-40026121

För att lära dig mer om Bryggan och deras arbete, besök: www.riksbryggan.se

Har du en liknande berättelse du vill dela? Skriv en kommentar i kommentatorsfältet eller mejla mig direkt på linda.hjerten@aftonbladet.se

Kategorier En annan jul

I morgon kan du hjälpa till

av Linda Hjertén

Det kanske är det sista man vill tänka på när man själv ska fira jul, de som inte har det lika bra som man själv.
Men i morgon finns det ett enkelt sätt för dig göra en insats, julafton och allt.
Tillsammans med Aftonbladet kan du i morgon, för 50 kronor, köpa kortet nedan.
Ge bort det som julklapp, eller behåll det själv. Pengarna går till Rädda Barnens arbete för att förbättra barns levnadsvillkor.

Kategorier En annan jul
Sida 2 av 2

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande redaktör: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby, Ellinor Brenning
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB