Annie Seel tvingades bryta Dakarrallyt, det var hon långtifrån ensam om. Här är en sista hälsning från Sydamerika för den här gången:

Tyvärr hann vi inte få allt klart till start för etapp 6. Det var så många delar som gått sönder och så lite tid att reparera allt. Så tråkigt när vi kämpat så hårt.
Men Dakar är världens hårdaste tävling, man måste klara alla moment. Vi har haft grym otur, lite tur ändå som kom vidare, men den sista biten tur saknades.
”Dakar waits for for no one” – som de säger. Nu åkte vi ut. 🙁

De här första dagarna har ändå varit bland de tuffaste även i dakar-mått mätt. Att vi ändå med mig som nybörjare klarade oss till topp 50, när två tredjdelar brutit redan inledningsvis, tar jag som en liten seger. Jag var här för att köra som team assistans och lära mig så mycket som möjligt. Det har jag verkligen gjort! Varje dag har innehållit ”extra allt” av teknisk jävelskap, tuff körning, samt både fysisk och mental prövning.
Körningen har jag klarat med bravur enligt Paul, och det känns ju kanonbra och uppmuntrande. Jag tar med mig allt bra och dåligt, och kommer igen ännu starkare.
Jag är inte knäckt, jag är revanschsugen…