Idag har vi börjat fila lite på jourlistan. Dvs, vem som tar hand om Frank när det väl är dags att åka in. Farmor och farfar fixar större delen av december, men det är lite semesterresor och sånt planerat och där tänkte vi klämma in lite kompisar. Har bara hunnit fråga en av dem än så länge, men det är roligt att man tror att man ber om något lite jobbigt och de blir skitglada och det märks tydligt att de hoppas att de ska ske på deras ”pass”.

Spännande när man börjar tänka på det iallafall.

Det är inte mycket kläder som sitter både snyggt och bra längre, börjar känna mig riktigt stor och otymplig. Men idag blev det blåjeans från Mamalicious, svart t-shirt med färgsplatter från Monki och en svart gammelväst från H&M. Blå mockapjucks med klack till det.

Idag inleder jag min sista arbetsvecka – otroligt dubbel känsla. Jag längtar efter lugna dagar med vila, julstök och fix inför kinesens ankomst. Men samtidigt så känns det otroligt konstigt att jag inte ska få träffa alla sköna kollegor varje dag, inte få knalla runt här i huset där jag trivs så himla bra, inte vara med på en massa spännande lanseringar framöver eller ha koll på vad som händer i huset.

Klona mig någon!

Vi är tillbaka i huvudstaden, inga barn födda, men däremot har det shoppats en del! Jag hade bebispryttlar, headset till mobilen, amningsbhar, skötbordsunderlägg, tomtedräkt, skor till Frank och lite sånt på listan – och jag kom hem med det mesta (plus lite extra förstås).

Bussresan var helt fantastisk, vilket äventyr! Hon som anordnade hade lätt platsat i Ullaredsprogrammet. Hon älskade sin mikrofon – körde lotteri på bussen, drog roliga historier och gav oss tips, statistik och Ullaredstrivia. Tillsammans handlade vi i bussen för 209 867 kronor, själv bidrog jag med blygsamma 2 644 pix. Tycker jag fick mycket för pengarna!

Jag och Z tar en välförtjänt fikapaus, men runt oss pågår ett ordnat kaos. Folk går i led med sina vagnar, bockar av på julklappslistor och verkar ändå rätt nöjda. Vår plan är att lämna Gekås nu och gå på skoaffärerna utanför. 

Jag tänkte först inte berätta något, för jag ska erkänna, jag tycker att det är lite lite pinsamt. Men äh, jag är coolare än så. Klart ni ska få veta!

Ikväll ska jag och min kompis Z iväg på värsta grejen – en bussresa till…just det. Ullared! Vi hoppar på en buss vid midnatt, åker hela natten och kommer fram till Ullared kl 06 i morgon bitti lagom tills Gekås öppnar portarna. Sen ska vi julklappsshoppa så svetten lackar innan bussen går tillbaka mot huvudstaden vid 14-tiden.

Tror det kommer att bli sjukt roligt, jag tänker mig att det är lite som att åka på en upptäcksresa till djupaste Afrika. Att vi kommer att få se sånt vi aldrig någonsin sett förut och att det gäller att vara väl förberedd. Att sova hela natten på en buss är väl ingen hit för någon, och ännu mindre för mig som är gravid i vecka 35, men så länge jag inte måste föda barn på Halmstads lasarett så ska det nog funka (Lars är nog lite orolig för det här, även hans mamma). Jag har packat kudde, filt, vatten, tandborste, Reliv, kamera, vindruvor och ett foglossningsbälte.

Jag kommer att rapportera förstås, tänker mig att det kommer att shoppas en del babyprylar, tomtedräkt till Frank, julklappar och kanske lite grejer till mig själv i Scorett-outleten och på Net on net. Vill ni hänga med live så finns en webkamera på Ullareds hemsida. Lovar att vinka när vi passerar i morgon bitti!

Igår köpte jag ännu en burk med kakaosmör att smölja bulan med. Konstaterade för mig själv att det är den sista nu. Den kommer att räcka hela vägen och det känns så jäkla konstigt!

(Inga bristningar än för övrigt, håll tummarna!)

Alla preggon får väl höra dem lite till och från. De korkade kommentarerna. Men det stör mig att det ska vara så. Hur tänker man när man kläcker de här tex?

– Oj, jäklar vad stor du har blivit nu. Inte långt kvar va? (när man är typ halvvägs)

– Haha, i den där tröjan ser du faktiskt mer fet än gravid ut.

– Heej, längesen! Inte långt kvar nu va? Hörde du om han på Karins jobb vars unge dog under förlossningen?

Japp. Alla är true storys tagna ur mitt eller en medpreggos liv.

For real folks. Nu borde vi faktiskt ta och bestämma några saker – en gång för alla. Ett. Ska man snacka om gravidmagar så säger man ”ÅH vilken fin mage du har”. Inget om storleken, varken stor eller liten, inga kommentarer om hur nära förlossning eller hur många ungar det ser ut att vara därinne. Två. Storys med blod, spruckna underliv, döda eller skadade barn – nej tack. Inte heller finns intresse för berättelser om långa utdragna förlossningar eller sugklockor.

Det är så grundläggande och glasklart att det verkar otroligt. Vem skulle vara så korkad? Men trust me. Det här är vanligt. Och ofta kommer det från helt normala, vanliga, snälla och trevliga vänner/kollegor/familjemedlemmar. Såna som du. Men som inte tänker längre. Vore fint om vi kunde sätta stopp för det. Nu tack.

Jag älskar mina stödstrumpor. Herregud. Jag hade varit ett mycket argare, tröttare och ledsnare preggo utan dem. Och klackar hade aldrig funkat. Mer stödstrumpor åt folket säger jag!

Dagens exemplar kommer från Lindex.