Lugnt och stilla här. Ingen kines på gång.

Jag letade nyss fram min gamla förlossningsberättelse för att friska upp minnet lite och klura på vad jag tyckte var bra och inte bra. Insåg att jag har glömt en hel massa, vilket kanske hade varit lika bra. Det är otroligt dubbla känslor nu – jag både längtar och hoppas att det inte ska dra igång.

Jag känner att jag varit på väg att ramla in i samma tänk jag hade inför förlossningen sist. Då var jag rätt kaxig, övertygad om att jag skulle vara rätt bra på att föda barn. Hur jävla jobbigt kan det vara när folk gör det om och om igen liksom? När jag sen låg där blev jag helt knockad av hur jävligt det var. Eller förresten. Av hur förbannat jävla överjävligt det var.

Och trots det så pendlar tankarna nu. Ena stunden är jag rädd och skraj. Andra stunden rycker jag på axlarna, tänker att jag ju fixade det sist och att det säkert blir lite kortare den här gången.

Huuuh, varför höll jag inte fast vid det där med adoption???