För en liten stund sedan var det ett år sen vår lilla Anita föddes. Jag har precis läst igenom blogginlägget med förlossningsberättelsen och är alldeles tjutig. Det går inte att fatta att det har gått ett helt år sen hon kom – denna envisa, viljestarka, roliga och alldeles fantastiska lilla unge. Hon tog oss med storm – både genom att vara en tjej (vi hade ju sett den där snorren så sjukt tydligt på ultraljudet), men även för att hon så snabbt blev en så självklar del av familjen. Det gick ett par dagar och så kändes det som att vi alltid hade haft henne här. Den där villkorslösa käftsmälls-kärleken slog till så mycket snabbare andra gången.

Hon är fortfarande väldigt självklar. Kanske lite för självklar ibland, hon är just nu inne i en period när hon tokvrålar så fort hon vill ha uppmärksamhet. Men allra mest är hon en charmig, glad och skön person som älskar att kramas. De flesta tycker att hon är lik mig, men även Lars ibland. Själv tycker jag att hon är mest lik min egen lillebrorsa. Oavsett är hon fin och jag är så oerhört tacksam för att det är just hon som gömde sig innanför den där stora magen. Älskade lilla pytto.