Igår rök babyskyddet och vi monterade in en riktig bilbarnstol till Anita. Hon somnade direkt, så jag tror hon gillade det också. Med tanke på att hon när hon var overallklädd såg ut som en tjock sköldpadda med miniskal i babyskyddet så var det kanske inte så konstigt.
Idag var det visst åtta tänder. Hade det på känn!
Nu går hon faktiskt i princip lika mycket som hon kryper. Så det verkar som att skrytmorsan fick rätt med det-händer-före-jul-gissningen. Mycket stolt!
I morse gick Anita fram till mormor självmant och tog henne i handen. Och i eftermiddags satt hon hyfsat länge i mormors knä utan att grina. Kan det vara så att tiomånadersmonsterfasen börjar närma sig sitt slut?
(Hon blir ju faktiskt elva månader idag).
Raggsockor är viktigt tydligen. Så viktigt att hon faktiskt tar några fler än de två-tre stapplande hon klarat av tidigare. Nu är det nära!
Med något distraherande i händerna så tar hon faktiskt ett par steg på egen hand. Tokhärligt!
Åhhh, det här gnället. Gnager långsamt hål på hjärnan. Och illvrålsskriken när hon inte får som hon vill. Jag känner inte igen det från Frank. Var har hon lärt sig de här fasonerna egentligen? Man måste bära henne eller ge henne mat för att hon ska vara nöjd.
Typ. Inte hela tiden förstås. Hon är glad när hon har sovit och ätit. Men inte så länge. Just nu är jag faktiskt glad att jag inte är föräldraledig.
Japp, så här ser det ut för övningsköraren. Vi har bettat lite och jag tror att hon går själv innan jul.
Det är inte lätt att vara en krypare i strumplöst land. Kan man kalla det för tå-valkar kanske?
Idag upptäckte vi att båda framtänderna i överkäken har spruckit igenom!
