Fick ett tips om en bra iPhone-app häromdagen. Är man gravid och har dålig koll på vilka livsmedel man borde undvika är den guld! Sådär när man står i affären och klurar på vad man ska käka för middag och så ser man något gott i fiskdisken – och har noll koll på vilka firrar som är ok och inte. Då är du safe med den här appen. Sju pix kostar den och går att ladda ner här.

Den här väderleken i kombination med att jag just nu umgås mycket med slipdamm gör att min kropp är sjukt torr. Jag smörjer, smörjer och smörjer, men ändå det lite som att mysa med sandpapper när man tar i mig. Att dra handen genom lådan med fina underkläder eller strumpbyxor är…sad. Jag är en spillra av mitt vanligtvis så lena jag.

För att råda bot på det hela tänkte jag imorse att jag kanske hade något bodybutter hemma. Letade i en av korgarna i badrummet och hittade en burk och smörjde in mig. Och oj vilken nostalgidag jag har haft. Det visade sig att det var mitt gamla kakaosmör från graviditeten jag hittade. Det är konstigt med dofter, men det är tydligt att de kan kopplas ihop med en känsla. Går och minns hur kinesen for omkring därinne och hur jag med jämna mellanrum låg på min barnmorskas brits och hörde hjärtslagen eka mellan väggarna. Otrolig lyckokänsla.

Egentligen gillar jag inte doften. Men fasen, kanske tar jag kakaosmöret i morrn igen. Jag har gillat att ha den här känslan med mig idag.

Så här i efterhand inser jag att jag är extremt bra på att försköna verkligheten vissa perioder i livet. Jag var gravid med Frank (jag är tacksam för det iallafall – att jag inte bara är tjocksvullen utan någon speciell anledning alls), tyckte att jag var rätt snygg-preggo och att jag mest gått upp på magen. Hahahahaha! Enormt roligt. Tack för verklighetschecken svärmor.

Darn! Missade ju graviditetsavsnittet hos Dr Åsa ikväll (ogillar henne egentligen, men gillar ju preggogrejjen, så jag tänkte ge det en chans). Får checka på webben istället, men det får bli i morgon när grillbiffen sover förmiddag.

Nu är jag slut som artist och tänker glida ner under täcket för lite skönhetssömn. Det gäller att passa på – för det blir lätt lite knöliga nätter med en toksnorig ung dam som inte kan andas med nappen inne och inte kan sova utan. Moment 22 at its best.

Åh. Jag kom just på en sak. För exakt ett år sen idag var det söndag och vi kom hem efter en fantastisk weekend i Warzawa. Jag hade inte fått någon mens efter missfallet i mars och började ana att det kanske kanske var något på gång. Så på söndagkvällen den 10e maj bestämde jag mig för att checka och tamejtusan – jag var på tjocken!

Risken för missfall är ju som allra störst under de första 12 veckorna av graviditeten. Det har vi väl alla fått höra och det är inget konstigt med det, men i helgen fick jag veta varför och det var helt nytt för mig. Tänkte att om inte jag visste är det säkert fler som inte vet, och ni är säkert också nyfikna, så here goes (fritt ur minnet).

Tydligen är det så att man efter vecka sex kan se fostrets hjärtat slå. Och om man vid ett ultraljud under vecka sex ser ett hjärta så är risken för missfall bara 7%. Under vecka sex till nio ska flera vitala organ utvecklas – bla hjärta, njurar och hjärna. Då är missfallsrisken väldigt hög. I vecka 11-12 ska gulesäcken som tills dess försett fostret med näring avvecklas och navelsträngen ska ta över funktionen. Det är det sista riskfyllda momentet i den första delen av graviditeten och när det är klart sjunker risken för missfall avsevärt.

När man hör det här så förstår man ju att det är en hel del saker som kan gå fel där i början. Tycker bara att det är konstigt att jag inte fått höra det någonstans under några av mina graviditeter. Det är ju lättare att acceptera ett missfall om man faktiskt förstår varför det skedde. Nu vet jag ju att det alltså gick fel med de vitala organen för det foster jag förlorade i vecka 8-9 innan jag blev gravid med Anita.

För tillfället är det tre världsmedborgare i min bekantskapskrets som väntar på att se dagens ljus. Det är sjukt spännande och jag har lite svårt att släppa – kollar mobilen var och varannan minut när jag är ute på stan och snabbscannar facebook, twitter och deras bloggar när jag är uppe och ammar mitt i natten för att se om något hänt.

Nu är det iallafall nära nära. Bokhora-Johanna och Daniel är på Danderyd efter att vattnet gick igår en månad innan utsatt datum. Jenny och Mats väntar in Plätten med lite värkar och Henke & Annika var på sitt sista besök hos barnmorskan idag, en vecka efter BF.

Älskar den här väntan. Bästa sorten! Slår Lost, Prison break och vilken actionrulle som helst!

Hos barnistan kan man tävla om presentkort hos 4mom. In och tävla!

Jag gillar att de flesta har arbetsnamn på sina kottar. De får liksom en identitet redan när de ligger i magen och man fantiserar om vem det är som ligger därinne. Frank kallades för Frallan (eftersom jag under en period undrade om jag verkligen var gravid. Om det inte var så att jag blivit rund om magen av alla frallor jag klämt i mig) och Anita var ju som ni vet Kinesen. Och även om de fått riktiga namn nu så kommer de ju alltid att vara Frallan och Kinesen för oss. Fint på nåt sätt.

Just nu väntar bekantskapskretsen bland annat på att Olle, Beta och Plätten ska ploppa ut. Och så har vi ju skolfrökens Lillstumpa och Syster Yster. Har ni fler?

Jag såg Bebisfabriken på tv4 igår kväll och satt och tänkte på det och fick ont i magen när jag ammade i natt. Surrogatmamman man fick följa såg så otroligt sorgsen ut och den amerikanska kvinnan som hämtade barnet verkade inte ha någon som helst insikt i att det var en konstig situation. Mer fokuserad på att pojken hade rosa mössa än att kvinnan som satt framför henne just lämnade bort ett barn hon burit i nio månader. Fruktansvärt. Rika västerlänningar som utnyttjar fattiga människors situation. Surrogatmamman fick 4000 euro för att hyra ut sin livmoder.

Jag förstår verkligen att man kan bli desperat i sitt barnlängtande om det inte fungerar den naturliga vägen. Men nån jävla gräns måste det finnas. Jag undrar hur barnen som kommit till på det här sättet kommer att tänka i framtiden. Om sig själva och om sina föräldrar. Och surrogatmammans egna dotter, som kommer att kunna gå i skolan och lära sig engelska. Kommer hon att må bra eller dåligt över vad mamman gjorde för hennes skull?