Kan verka lite nördigt, men jag gillar verkligen när namnstatistiken för föregående år presenteras. Kul att se trender och att kolla upp hur ens eget och kidsens namn ligger till i listorna.

”Maja var det populäraste flicknamnet förra året då 895 flickor fick namnet. Det motsvarar 1,6 procent av det årets alla namngivna flickor. Andra- och tredjeplatsen på namntoppen intogs av Alice, tidigare etta, och Julia, som tog ett stort kliv uppåt från sin tidigare sjundeplacering. Ella och Emma, som 2009 hade tredje- och fjärdeplatsen har nu dalat till sjätte respektive åttonde plats. Det enda nya flicknamnet på topp 10-listan är Olivia, som intog tiondeplatsen efter avancemang från 17:e plats och som därmed slog ut Ebba från listan.

Oscar knep förstaplatsen bland pojkarna med 1 108 namngivna, vilket motsvarar nära 1,9 procent av förra årets namngivna pojkar. Upp på andra plats klev 2009 års delade trea, William, tätt följd av förra ettan Lucas. Inte mindre än tre nya namn tog sig in bland de tio vanligaste tilltalsnamnen för pojkar, nämligen Theo, Liam och Leo. Det gjorde de på bekostnad av Erik, Viktor och Axel.”

Kollar upp Frank och inser att det var det snabbast klättrande namnet bland pojkar under förra året. 154 pojkar fick namnet och Frank tog sig därför in på 100-listan på plats 88. Anita är inte riktigt lika vanligt då. Elva flickor fick namnet Anita under 2010. Det var första gången på fyra år som namnet gick över tio-strecket och antal barn visas (under tio visas inte i statistiken).

Upptäckte just att jag och Anita hade namnsdag i fredags (Viola). Grattis på oss då.

Jag gillar att de flesta har arbetsnamn på sina kottar. De får liksom en identitet redan när de ligger i magen och man fantiserar om vem det är som ligger därinne. Frank kallades för Frallan (eftersom jag under en period undrade om jag verkligen var gravid. Om det inte var så att jag blivit rund om magen av alla frallor jag klämt i mig) och Anita var ju som ni vet Kinesen. Och även om de fått riktiga namn nu så kommer de ju alltid att vara Frallan och Kinesen för oss. Fint på nåt sätt.

Just nu väntar bekantskapskretsen bland annat på att Olle, Beta och Plätten ska ploppa ut. Och så har vi ju skolfrökens Lillstumpa och Syster Yster. Har ni fler?

Okej, jag vet att hon inte ska börja dagis än på ett tag, men det är ändå rätt bra att ha namn i vissa av prylarna som man inte vill bli av med. Och så är det ju roligt. Det blir liksom mer som att hon finns på riktigt när man ser dom.

Statistiska centralbyrån sammanställer varje år statistik kring namngivning av de barn som fötts i Sverige under året. Nu är 2009 års siffror klara och oavsett om man är ett fan av siffror och statistik så är det förstås roligt att se trenderna, vilka namn som är på uppgång och att kolla sina egna barns namn. Guld värt om man klurar på vilket namn ens ofödda kotte ska få också!

Alice och Lucas var populärast förra året. Själv är jag nöjd med att varken Frank eller Anita finns på topplistan. Bara 11 pojkar fick tilltalsnamnet Frank under 2009 och det var färre än tio barn som fick tilltalsnamnet Anita.

All statistik och pressmeddelandet från Statistiska centralbyrån hittar du här!

Vi är nog hyfsat klara med tjejnamn tror jag. Listan innehåller bara två-tre namn nu. Problemet är ju att vi är ganska övertygade om att det är en kille. Och där är vi långt ifrån överens. Har ju era tips från tidigare och så har vi några egna, men nej. Det klickar inte riktigt. Så nu surfas det namnsajter och plöjs namnböcker så det står härliga till. Kanske hittar vi det ikväll!

Ni är några som frågat varför vi kallar nytillskottet för kinesen. Och det började faktiskt redan när Frank föddes. Direkt efter förlossningen deklarerade jag klart och tydligt att det jag just gjort inte på några villkor skulle ske igen. Aldrig. Någonsin.

Om vi skulle skaffa fler barn (vilket just då kändes hyfsat otippat) så var det adoption eller inget. Så långt innan det här ens var påtänkt for real så har vi pratat och skämtat om barn nr två som kinesen. När vi sparat prylar efter Frank så har vi lagt det i en låda till kinesen. Eller när vi sett ett snyggt namn så har vi sagt att det kan ju kinesen heta. Så ja, det var liksom redan etablerat från scratch. Trots att det inte blev riktigt som jag siade med leveransen dårå.

För det är min namnsdag. Viola. Bara ett andranamn, men ändå. När jag vaknade i morse stod de här på köksbordet och jag blev skitglad. Jag har världens bästa snubbe som kommer ihåg sånt där när jag känner mig kylskåpsfet och osnygg. Det verkar som om han diggar mig ändå liksom. Skönt att bli påmind.

Och förresten. Om det mot all förmodan visar sig att kinesen är en tös så delar vi nog namnsdag nästa år. Fint som andranamn tänker vi.

Update: Tack Petra, jag var uppenbarligen lite vimsig. Viola (min andra namnsdag var för ett par veckor sedan. Det verkar ha fastnat lite i skallen. Lydia alltså. Lyyydia.

Vårt rutinultraljud i vecka 18 gjordes av en tjej som höll på att utbilda sig till barnmorska. Rekommenderas verkligen! Arvingen kollades igenom noggrannt, hon berättade allt om det hon såg, frågade sin handledare en hel massa grejer och ja, man fick tid att kolla in den lite extra noga helt enkelt. Och det gjorde vi – och även om vi inte är några experter så var vi ganska övertygade om att det var en snorre vi såg fladdra förbi flertalet gånger. Alltså är det killnamn vi fokuserar på. Och det är så sjukt svårt!

Ove?

Vi tänker heeelt olika. När jag rabblar mina favoriter så säger Lars att jag måste sluta vara ironisk. Och hans förslag är oftast så…lama. Helt olika nivåer. Några favoriter som jag med största sannolikhet inte kommer att få igenom är: Bosse, Sam, Ove och Torsten. Tokfina, speciellt Ove. Så förslag på hur man närmar sig varandras namntänk mottages varmt. Förra gången var vi överrens redan från start, så inga goda erfarenheter att plocka upp där tyvärr.