Den här väderleken i kombination med att jag just nu umgås mycket med slipdamm gör att min kropp är sjukt torr. Jag smörjer, smörjer och smörjer, men ändå det lite som att mysa med sandpapper när man tar i mig. Att dra handen genom lådan med fina underkläder eller strumpbyxor är…sad. Jag är en spillra av mitt vanligtvis så lena jag.

För att råda bot på det hela tänkte jag imorse att jag kanske hade något bodybutter hemma. Letade i en av korgarna i badrummet och hittade en burk och smörjde in mig. Och oj vilken nostalgidag jag har haft. Det visade sig att det var mitt gamla kakaosmör från graviditeten jag hittade. Det är konstigt med dofter, men det är tydligt att de kan kopplas ihop med en känsla. Går och minns hur kinesen for omkring därinne och hur jag med jämna mellanrum låg på min barnmorskas brits och hörde hjärtslagen eka mellan väggarna. Otrolig lyckokänsla.

Egentligen gillar jag inte doften. Men fasen, kanske tar jag kakaosmöret i morrn igen. Jag har gillat att ha den här känslan med mig idag.

För en liten stund sedan var det ett år sen vår lilla Anita föddes. Jag har precis läst igenom blogginlägget med förlossningsberättelsen och är alldeles tjutig. Det går inte att fatta att det har gått ett helt år sen hon kom – denna envisa, viljestarka, roliga och alldeles fantastiska lilla unge. Hon tog oss med storm – både genom att vara en tjej (vi hade ju sett den där snorren så sjukt tydligt på ultraljudet), men även för att hon så snabbt blev en så självklar del av familjen. Det gick ett par dagar och så kändes det som att vi alltid hade haft henne här. Den där villkorslösa käftsmälls-kärleken slog till så mycket snabbare andra gången.

Hon är fortfarande väldigt självklar. Kanske lite för självklar ibland, hon är just nu inne i en period när hon tokvrålar så fort hon vill ha uppmärksamhet. Men allra mest är hon en charmig, glad och skön person som älskar att kramas. De flesta tycker att hon är lik mig, men även Lars ibland. Själv tycker jag att hon är mest lik min egen lillebrorsa. Oavsett är hon fin och jag är så oerhört tacksam för att det är just hon som gömde sig innanför den där stora magen. Älskade lilla pytto.

Jag har skrivit en summering av 2010 här. Om ni är nyfikna. Just nu sitter jag och är nostalgisk. Om fem timmar är det ett år sen jag fick de första värkarna. Blir lite tjutig bara av att tänka på det.