Åhhh, det här gnället. Gnager långsamt hål på hjärnan. Och illvrålsskriken när hon inte får som hon vill. Jag känner inte igen det från Frank. Var har hon lärt sig de här fasonerna egentligen? Man måste bära henne eller ge henne mat för att hon ska vara nöjd.

Typ. Inte hela tiden förstås. Hon är glad när hon har sovit och ätit. Men inte så länge. Just nu är jag faktiskt glad att jag inte är föräldraledig.

Jag börjar nästan tjuta när de har så här roligt ihop. Jag trodde aldrig någonsin att de skulle ha så mycket glädje av varandra redan.

Vi barnvaktar Olle, nästan tre månader, när hans päron firar sin bröllopsdag med svit på hotell. Än sålänge går det finfint, de små sover, men den stora har myror i rumpan och vill jaga ut ormar, kissa, dricka vatten, berätta om drömmar och byta säng. Allt utom att sova.

Trots att hon får stå ut med en del trixande (som på den här fantastiska bilden Frank tog i morse) så är det ingen tvekan om vem som är hennes stora favorit.

Vi firar i stan med att fira vår förlovningsdag med brunch på Långholmen, kompisdate på Junibacken, besök av mormor och påsklunch hos farmor & farfar. Och så kanske en och annan överraskning. Glad påsk!

Den första tiden med Anita har ju varit helt fantastisk. Jag hade förväntat mig värsta tvåbarnschocken, att Frank skulle bli råsvartsjuk, att vi inte skulle få sova och att det mesta skulle vara upp och ner. Men så har det inte varit. Frank har gillat Anita och inte gjort så mycket väsen av att han har en syrra. Hon har sovit som en gudinna och käkat en gång per natt. Våra första 11 veckor som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en walk in the park.

Men i går hände ju något. Anita gastade sig igenom kvällen med arg magknip och somnade snyftandes. Ikväll var jag inte hemma vid nattning, men när jag kom hem vid halvnio var Lars helt slut. I vanliga fall är det inga problem att natta två själv, men Anita hade gastat järnet hela kvällen och Frank blev hysterisk och ledsen av skrikandet och började vråla han också. Idag verkade hon inte ha ont i magen dock, bara illvrålandes.

Börjar undra om smekmånaden är över nu. Hoppas hoppas att det bara är tillfälligt. Det har ju varit så himla mysigt. Håll tummarna är ni fina!

Hur underbart det än är att ha en bebis i huset så kan jag inte låta bli att längta efter att hon ska bli lite större. Hon är fantastisk, luktar underbart och kan få mig att börja tjuta bara genom att flina lite, men det känns verkligen som att hon bara får hänga med i allt det vi andra gör.

Antar att det är en tvåbarnsgrej, för med Frank kändes det aldrig såhär. Vi hade så mycket mer tid för honom. Jag spenderade det första halvåret med att hålla, prata med och gosa med honom. Riktigt så funkar det inte nu och jag tänker att om hon kunde sitta själv och vara mer som en person och ännu mer med så skulle det vara annorlunda. Hon skulle liksom ta en plats.

Och så när jag tänkt klart så får jag dåligt samvete och måste pussa på henne henne. Den här tiden kommer ju aldrig tillbaka och hon är alldeles perfekt som hon är. Men nog ser jag fram mot sommaren allt.

Igårkväll badade kidsen ihop för första gången. Och även fast det skiljer nästan fyra år mellan dem så ser man redan nu att de gillar varann. Frank tyckte att det var kanonmysigt och tvättade Anita med tvättlapp och hällde vatten över hennes mage. Och hon, hon tittade inte på nånting annat, följde honom med ögonen, gurglade och smajlade. Fint.

Frank tyckte att Anitas ben såg ut som superhjälteben idag. Blårandigt med rosa strumpor ger tydligen oväntade superkrafter.

Tuff onsdag för de Kaståska barnen tydligen. Båda tokslocknade på eftermiddagen så det var lugnt och skönt med massor av tid för matlagning. Men den tiden surfade jag visst bort, så det blev hämtpizza.