Vaknade upp ur semesterslummern till nyheten att kära gamla Hultsfredsfestivalen är i djupare scheisse än någonsin. Det snackas till och med om att det är slut på festen. Med tanke på hur bygden sluter upp kring sin festival (och kidsen som trots allt fortsätter komma och härja på campingen) har jag svårt att tro att det är helt finito. Men samma ensamma kung på svenska festivalscenen blir den nog aldrig igen – vilket Markus Larsson skriver i sin krönika.

Efter många kalla, regniga, soliga, leriga, dammiga somrar i den småländska myllan kommer Hultsfred alltid ha en liten plats i mitt hjärta. Många risiga konserter (läs: Ozzy intrasslad i mikrofonsladden och ylande), många fantastiska (Håkan, Broder Daniel), många märkliga efterfester (varför kom jag hem senast med ”arappapappapapapapapapa” ljudande i huvudet?).

Vi får se om man får se solen gå ned över Hulingen även nästa år. Eller om det helt enkelt börjar bli dags att ägna sina somrar åt sånt som riktiga vuxna tycks gilla?