Arkiv för kategori Sweden rock

- Sida 1 av 3

Nu blir det RUSHigt här

av Frida Söderlund
bild (25)

Solen sänkte sig precis över festivalen när RUSH klev på den stora scenen här på Sweden Rock. De lirar just nu för fulla muggar, men en bättre kommentar om hur det låter kommer ni att få av Mattias Kling i morgon. Träffade dock Europes Ian Haugland här tidigare som berättade att RUSH är hans gamla ungdomsfavoriter. Han har stannat på festivalen endast för att se dem.
Och kanske för att mingla runt lite.
Han har varit duktig på det har jag minsann sett.

Kategorier Sweden rock

”Det blir en överraskning”

av Frida Söderlund

 Skärmavbild 2013-06-08 kl. 19.42.33

Det är solglasögonfest när Skid Row glider in i presstältet på Sweden Rock. Bandet, som säger att de planerar att släppa tre kapitel av EP-utgåvan ”United world rebellion”, kommer att bjuda publiken i Norje på en överraskning som kan överraska dem själva.
– Vi kommer att göra några låtar från vårt nya minialbum men också försöka representera alla skivor… oavsett om vi gör det eller inte. Det kommer att bli en lika stor överraskning för oss som för alla andra, säger Dave ”Snake” Sabo och skrattar.

Bandet som turnerat mycket den senaste tiden har haft svårt att få ihop den nya EP:n och kommer att försöka sprida musiken över det nästkommande ett och ett halvt året.
– Vi har väldigt svårt att skriva medan vi är på turné och i USA bor vi separerade. Men vi kände att det var rätt tid att släppa nu och vi ville hålla ner kostnaden och göra någonting annorlunda, säger Rachel Bolan.
– Det är tuffa tider, så därför är det bra att hålla kostnaderna nere.

Skid Row kommer att fortsätta turnera, spela in och sjösätta ny musik. I USA får de slåss med vilka de kallar ”prinsessorna och pojkbanden”, medan rocken lever kvar i Europa – vilket är en av anledningarna till att de ständigt återvänder.
– Men vi kommer att fortsätta med det här tills vi inte längre kan, säger Rachel Bolan.

Foto: Rickard Nilsson

Kategorier Sweden rock

Hårt hängande.

av Frida Söderlund

bild (24)Till höger: Tävling i vem som kan hänga längst i byxbenen på ett par jeans.
Till vänster: Mario och Luigi väntar på sin tur.

Bara på Sweden Rock.

Kategorier Sweden rock

Den långa pinnen säger pang

av Markus Larsson
Marc Storace visar att även schweizare gillar att lira luftgitarr.
Marc Storace visar att även schweizare gillar att lira luftgitarr. Foto: Rickard Nilsson

:++:
Krokus
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Long stick goes boom”.
Sämst: Covern på ”American woman”.

NORJE. Finns redan ett AC/DC.
Och det behövs inga fler. Kvoten är fylld. Därför är Krokus rätt onödiga.
Men efter att ha sett, i tur och ordning, Sweet och Survivor och Kiss och ett trött UFO känns ändå denna europeiska karikatyr av AC/DC lite befriande.
Krokus älskar sin fyrtaktsrock så mycket att de gett musiken ett eget namn: krok’n’roll.
Det är rock som låter som ett verkstadsgolv ser ut. Det är rock som har producerats av en keps med oljefläckar. Det är rock med mycket ”vroom” i tanken och en hel del ”pang-pang” i byxan. Det är rock som vill låta precis som albumet ”Dirty deeds done dirt cheap” eller saluten ”For those about to rock”, och inget annat. Det är rock som varken gillar disco eller grunge. Det är rock med album som heter ”Smutsig dynamit” och låtar som heter ”Bättre än sex”.
Att just Krokus uppträder på den största scenen sent på fredag säger en del om årets program. Förutom huvudakterna är det rätt syrefattigt på sina ställen.
Men det är kanske en annan diskussion.
Krokus spelar åter igen med sin originalsättning (förutom trummisen som är ny och heter Flavio). Bandet är som bäst när de härmar små australiska män i shorts rakt av och som sämst när de börjar sniffa på metal.
Inget är direkt märkvärdigt. Men Krokus har i alla fall kommit på en av de bästa låttitlarna i kukrockens historia:
”Long stick goes boom”.

Markus Larsson

 

 

Corrodeds turnébuss började brinna – höll på att missa spelningen.

av Frida Söderlund
bild (23)

Svenska hårdrocksbandet Corroded gick upp samtidigt som Kiss i går kväll.
Men det var på håret.
I Mjölby började turnébussen att brinna – och bandet tvingades evakuera.
– Vi låg på övervåningen och sov när jag vaknade av att det var svårt att andas. Det luktade bränt och sedan gick brandlarmet, säger sångaren Jens Westin.

Bandet evakuerade turnébussen på E4:an och räddningstjänsten kom snabbt till platsen. Samtidigt bolmade rök ur motorluckan, där bromsklossarna hade börjat brinna.
– Vi blev oroliga att vi skulle missa spelningen. Och alla våra grejer låg ovanför motorluckan där det brann, säger Jens Westin.
Vägen spärrades av, men efter en timme hade räddningstjänsten konstaterat att bandet kunde fortsätta. Fyra timmar för sent anlände de till Sweden Rock.
– Men hade det gått lite längre och oljan hade börjat brinna, då hade vi varit körda. Så när jag klev upp på scenen i går hade jag nästan tårar i ögonen och kunde bara tänka ”ni ska bara veta hur lyckliga vi är över att vara här”, säger Jens Westin.

I kväll fortsätter bandet, med bussen, upp till hemstaden Ånge för en spelning i morgon.
– Det ska inte vara någon fara nu när bromsspärren inte ligger på längre. Men hela bussen är full av bromsdamm och våra grejer är täckta med rök, säger Jens Westin.

Foto: Privat

Kategorier Sweden rock

Bonusrecension: Treat

av Mattias Kling
Sångaren Robban Ernlund och gitarristen Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON
Sångaren Robban Ernlund och gitarristen Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON

:+++:

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överintressant frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Mattias Kling

Åh, kyss mig!

av Markus Larsson
IMG_1462

Hundratals journalister väntar just nu på fyra amerikanska män som gillar att spöka ut sig offentligt.

Det är ett ståhej. Presskonferensen med Kiss är dessutom försenad.

Det kan bero på att Amon Amarth mullrar så mycket utanför att att alla i presstältet måste skrika ”VAD SA DU?” till varandra.

Kiss kan med andra ord vara försenade på grund av ett svenskt band från Tumba som tagit sitt namn från ett berg som författaren J.R.R. Tolkien hittade på.

Så rimligt.

 

Kategorier Sweden rock
Taggar kiss, Sweden rock

Recension: Five Finger Death Punch

av Joacim Forsén
20130606-221302.jpg plus3

 

Five Finger Death Punch
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Under and over it”
Sämst: Än är FFDP några riktigt starka låtar kort för att verkligen bränna till.

NORJE. Lätthoppat. Dubbelkaggetrampat och thrash-vävt.
Los Angeles-bandet Five Finger Death Punch är ett av de där typiskt amerikanska metalbanden som låter lika feta som de är tatuerade. Ibland med samma Pantera-vässade driv som Machine Head har gjort till sitt signum men ofta melodiskt nog att närma sig Stone Sour.

I sångaren Ivan Moody har bandet förstås den naturliga scenmotor som också är absolut nödvändig för att den här väldigt livevänliga genren ska fungera fullt ut. Med en närvaro som nästan gräver upp publiken till scenen gör han mycket av jobbet i kväll. Speciellt när samspelet mellan honom och den melodibegåvade gitarristen Jason Hook fungerar som bäst.

Och det är när Ivan faktiskt bokstavligt talat lyfter upp en armé av tioåriga fans på scenen som FFDP verkligen visar sin bästa sida. När sångarens prestigelösa värme lyser igenom bandets hårda muskelmetal.

Att se tio barn stå bredvid honom och headbanga sig igenom ”White knuckles” är inget annat än djupt rörande.
                                                                                                       Joacim Persson

 

Bonusrecensionen: Vader

av Mattias Kling

Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Mattias Kling

SRF ändrar regler – vi missar recension

av Frida Söderlund

”Här var tanken att det skulle varit en recension på The Devin Townsend Project. Den kommer ni aldrig få läsa. Och det här är exakt varför.”

Mattias Kling skriver här varför ni inte får läsa en recension som ni har väntat på. Sweden Rock ändrade plötsligt reglerna – och gjorde att vi inte hann till den konsert vi skulle recensera. Inte alls speciellt bra. Inte alls.

Kategorier Sweden rock
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Hanna Lindström
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB