Arkiv för kategori Metaltown

- Sida 1 av 3

Meshuggah dribblar och trixar – helt fantastiskt

av Mattias Kling

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Mattias Kling

Kategorier Metaltown
Taggar meshuggah

Bonusrecensionen: Napalm Death vröffar hårt mot roffarna

av Mattias Kling
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni ju snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian”. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Mattias Kling

Kategorier Metaltown

Soilwork är sympatiskt trevliga, utan att vara oumbärliga

av Mattias Kling
Feelingkungen Ola Flink och Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Mattias Kling

Veckans läsarbrev

av Mattias Kling

Den förväntade inboxbombningen har uteblivit efter Metaltown/West Coast Riot har uteblivit. Visst har det kommit en och annan förolämpning från läsarkadern (speciellt amusanta är de som envist hävdar att Marilyn Mansons kraschlandning strax efter elva på lördagen skulle vara en bra konsert), men annars har det varit rätt tyst.

Dock måste jag framhålla nedanföljande mejl. Bara som en inblick i hur det ibland kan låta. Och, ja. Det är korrekt återgivet, med allt precis som det stod, dock anonymiserat så att personen i fråga ska slippa stå där med brallorna nere och frysa om rumpan.

 

”hej … jag bara under om du fatar de du skriver
1. Den Japanska kvintetten är som en insåpad gås
2.Ömsom goth, ömsom nu metal, ömsom melankolisk halvpop och stundtals yster trallpunk är Dir En Grey lite som en insåpad gås; just när man tror att man kopplat greppet står man plötsligt där tomhänt.
 p.s du jobb för Aftonbladet .och när jag läste din arikel om Metaltown /dir en grey blev jag inte glad .för att de hörs hur jävla lite du kan om japanska metal …. jag råder dig att läsa och lyssna för nästa band arikel din tönt… XXXX”

Det här mejlet är egentligen kul ur främst två aspekter. Dels för att jag, eller någon annan som jag har låtit läsa dess innehåll, egentligen inte förstår exakt vad som är brevskrivarens problem. Dels för att det är skrivet med en stavning som borde få en som lämnat lågstadiet att rodna av genans.
Och, ja. Jag har svarat och önskat en förklaring. Men har fått noll respons. Kan det bero på att jag avslutade mejlet med… ack och ve… ”tönt”?
Som man tilltalar någon får man svar.
Glöm aldrig det, barn.

Vinnare i Slipknot-tävlingen

av Mattias Kling

Så, all hope is gone för de som hoppades vinna en Slipknot-väska fullproppad med merchgodis.

För den som kniper hem priset – bland 76 intresserade – är:

Philip Lindberg i Linköping.

Grattis, grattis.

Mia på Universal är kontaktad och kommer skicka sakerna till dig.

Kategorier Metaltown

Det är skönare i tvåan

av Mattias Kling

MC.jpg

Är nyss hemkommen efter en resa med ett X200-tåg som snarade verkade vara på väg mot skärselden än mot Stockholm. Det mesta som kunde strula på tåget gjorde det; luftkonditioneringen var paj i de flesta vagnarna vilket gjorde hettan olidlig och strömmen i bistron funkade inte och därmed kunde ingen handla där (och jag som skippat frukosten kände mig smått panikslagen).

Dock hade jag turen att hamna i vagn två, den enda som höll dräglig temperatur i första klass. Värre var det för In Flames-medarbetaren Jörgen och Expressens Martin Carlsson som efter att ha förvärmt på bland annat Centralstationen i Göteborg såg fram emot en festlig resa till huvudstaden. Placeringen i vagn ett – där hettan kunde smälta plast – fick blodet att koka och inte gjorde bistrostängningen saken bättre.

Efter Skövde kom dock beskedet att servering kunde ske, men endast mot kontant betalning. Självklart ryckte Aftonbladet då ut och lånade ut pengar till konkurrenten med sting, och jag fick mig slutligen ett par ostfrallor som räddning precis innan pannan skulle slå i backen. 

Så det blev till slut en rätt trevlig färd i serveringsvagnen. En stor eloge till personalen på tåget – och inte minst till Metaltownbesökaren Carina, som trots att hon reste privat hjälpte till att dela ut vatten och mackor till svimfärdiga resenärer. Och som belöning fick hon lyssna på historier om kontinuerliga hälsoproblem, spermatest i Costa Rica och passa på att döpa om Jörgen till Gördel.

Nu – dusch. Luktar som en sovsäck efter tredje natten på Hultsfred.

Kategorier Metaltown

Gästrecensent: Alingsås-Christofer

av Mattias Kling

Christofer.jpg

++++

Opeth

Efter att ha kollat på först My Dying Bride, vars sångare snart har både frisyr och utseende för att få en plats i Nifelheim, och sedan Mustasch, som inte helt oväntat hade bättre mellansnack än låtar, så var det äntligen dags för Opeth.

Jag hade längtat efter denna spelningen bra länge, och en inledning  med ”Heir apparent” och ”Ghost of perdition” skulle kunna få den mest impotenta snubben i världen att bli hård i brallan. Bra? Hell yeah!

Vidare sedan med ”The leper affinity”, och ett stycke jag inte känner igen alls. Men de gör liksom inget. Lättare då att känna igen ”The lotus eater” – vars intro tydligen är lånat från ”Emil i Lönneberga”. Bara en hårdrockare kan få jubel för en sådan grej.

Som sista låt var jag rätt säker på att dom skulle välja ”Blackwater park” eller ”Burden”, men nähä, det blev ”Deliverance”.

Mycket bra komposition i och för sig, men jag kan den plattan för dåligt för att bli lipig och tycka att det är det bästa jag har hört.

Slutligen kan man väl säga att 60 minuter är alldeles för kort speltid för Opeth. Sex låtar blev det. Nästa gång får de bli dryga 90 minuter i alla fall.

Så då kanske dom kan hinna med i alla fall åtta låtar.

Kategorier Metaltown

Gästrecensent: Tompa Lindberg (Disfear/The Crown/At The Gates med flera)

av Mattias Kling
Tompa.jpg

 

++++

Backstagebaren

Bäst: Det proffsiga och trevliga bemötandet

Sämst: För få sittplatser för oss äldre – och ingen chans att hitta skugga.

Efter halva lördagskvällen ska jag försöka summera min upplevelse av Metaltown i allmänhet och backstage/vip-baren i synnerhet. Som sann Gaisare så är det ju med positiv attityd jag tidigt på fredagseftermiddagen äntrar backstageområdt, i princip en av stängsel avskild del av en helt vanlig västsvensk hamnpir (infoga valfritt Dan Berglund-citat)…

Det första jag slås av, förutom den bedövande värmen, är de humana prisena. Jag hade förberett mig själv  på få att betala minst 50 sekiner för avslagen lättöl, men får i stället, med glädje, skiljas från futtiga 30 spänn för en välkyld stor stark. Bestämmer mig snabbt för att köra den för alla välbekanta festmetoden först i morgon (läs i dag) och slänger mig in i goa samtal med diverse halvfigurer från förr och nu.

(Lite senare under kvällen berättar jag för mina vänner  från Finspång – med eller utan förflutet i Marduk – om mina varannan vatten -planer, och de slås av häpnad. Deras varannan -sprit från West Coast Riot dagen innan verkar ha fungerat sådär.)

Hur som haver, det råder ungefär samma goa stämning som på valfritt firtidsgårdsgig i Kortedala anno 1988. Värmen är som sagt bedövande, men det hindrar inte halva baren från att tränga ihop sig i det icke-ventilerade tältet för finalen i U21-EM.

Själv avnjöt jag straffläggningen med den enda engelsmannen på piren, Aaron från My Dying Bride, en blygsam gothfantom som han är unnade han Sverige den seger som tyvärr uteblev… Min samlade upplevelse från vip-baren kan summeras i citatet “good friends and cheap wine….” Det räcker, med andra ord, med att slå upp några tält på en asfalterad pir, servera billig öl, ha ett trevligt bemötande samt träng ihop hela Göteborgs metalscen.

Angående live-upplevelsen (jo, det fanns en sådan vid sidan av vip-området) består främst av Meshuggah, Municipal Waste, Napalm Death, Opeth, Cult of luna, My Dying Bride och The Haunted.

Go stämning, prat om att skriva Gais nästa inmarchlåt – ett metal-epos – samt bra väder har hitills bidragit till en go upplevelse.

Kategorier Metaltown

Med Opeth kommer…

av Mattias Kling

 

Med Opeth kommer det lite svalka. Hade på förhand mina dubier om huruvida bandets intrikata deathprog skulle fungera satt mot ett draperi av värme, men får säga att inte ens en ofördelaktig inramning kan tvinga det på knä. Just nu avtäcks ”The leper affinity” från ”Blackwater park”, och bara det är ju så klart njutning i sig. Och ett extra bravo måste utdelas till klaviaturmaestron Per Winberg, som headbangar som om huvudet inte satt fast på axlarna. Sånt gillas. Men mer om denna konsert senare i min polare Christofers gästrecension, som just i kväll blev av med Opeth-oskulden.

 

Kategorier Metaltown

Att supa med Slipknot

av Mattias Kling

En märkbart tagen LG Petrov (Entombed) sitter i solskenet och mår lite tjymigt. Och det har sin förklaring, den föregående natten har han tillbringat med nio maskerade män från Iowa i en dryckesorgie av sällan skådade slag.

– Alla stog runt mig i en ring och hetsade mig att dricka hela tiden, säger han innan han ber om en kopp kaffe.

För övrigt är det just Slipknot som är själva anledningen till att Hammarbyhöjdens mest säkra dödsmetallsångare, och kanske stösta Djurgårdare, just nu befinner sig i fiendeland på västkusten. Det visar sig nämligen vara så att Iowatruppens trummis, Joey Jordison, är ett stort Entombed-fan och har personligen bjudit in LG till Metaltown. Som därmed tog med sig ett sällskap på ett och åkte till Göteborg.

– Det kändes ju liksom lite stort, och samtidigt osäkert. Glida fram till incheckningen och säga ”jag står på Slipknots lista”, och då visade det sig plötsligt att jag hade möjlighet att plocka med mig ytterligare fyra gäster.

Kan tänka mig att några i Stockholm kanske är lite sura just nu.

Kategorier Metaltown
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Hanna Lindström
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB