Den som väntar på något gott, och väntar och väntar… Men först Marit Bergman som gjort årets Pride-låt. Hon körde hitkavalkad och tog upp Titiyo på scenen – alltid sjukt snyggt klädd och vacker – för att sjunga duetten ”300 slow days in a row”. Alltså, jag blir alltid lite knäsvag av Titiyos röst, hon har det där lilla unika som särskiljer en vanlig sångerska från en musikalisk konstnär. ”Bästa publiken jag haft på flera år” var Marits betyg till Pride.

Vid ett tillfälle avbröt sig Marit mitt i en låt. Någon i publiken hade fallit ihop och behövde sjukvårdare. ”Schysst. Så här hade inte U2 gjort” sa en kille bredvid mig i publiken. Nja, jag vet inte hur bra slipning Bono har i de där gamla färgade glasögonen? Märkligaste presentatören: Stefan Sauk. Motivering: ”Han förkroppsligar årets tema: hetero”. Hm. Han var jätteglad över att få vara där, men skulle inte komma ut, höhö, nu kommer nästa artist – Linda Lampenius. Polka, elfiol och ett jobbigt musikalnummer med Lady of the Lake Nina Söderqvist. Jag var nära att ge upp… Men sen…

Marc Almond intar en helt tom scen med en röd handduk och mikrofonen som enda sällskap. Skivan med bakgrundsmusiken är kanske lite väl fyrkantig och stompig, men rösten är lika ren, klar, stark och vacker som någonsin. När ”Bedsitter” pumpade ut över området var det fler än Fredrik Strage som hade svårt att hålla fossingarna stilla.

Dancing laughing
Drinking loving
And now I’m all alone
In bedsit land
My only home

Snygga skor också – så klart. 

Men Marc, lite väl kort konsert, eller hur? Och lite väl mycket lekledare när du avslutade med dina två största Soft Cell-hits: Tainted love och Say Hello, Wave Goodbye? Ah well.