Vi svenskar är ju oerhörda anglofiler, jag included såklart. Vi älskar allt brittiskt, fotboll, pints, stilen, London, britpopen. Så självklart var Berns fyllt till bredden igår när underbart mörka White Lies skulle göra sin första Stockholms-spelning som headliner. För mig var det tredje konserten med dem i år. Är de bra då? Mjo och mjä. Deras låtar ä fantastiska, Harry McVeigh sång är så stark att det känns som en knytnävslag i magen och Jack Lawrence-Brown trummar hårt hårt. Men, de är inte skitroliga att titta på. Jag kräver ofta inte speciellt mycket av mellansnack, men lite karisma, lite publik-kontakt är fan ta mig nödvändigt. Två gånger brister McVeigh ut i ett leende och då känner man det i hela kroppen, men resten av konserten är helt känslolös. Någon i kön till garderoben sa ”det märks att de inte har så mycket scenvana”. What? De har ju turnérat som tokar hela året, både själva på mindre scener och på arenor som förband till Coldplay. 

Sen är det ju alltid ett smärre problem med band som bara släppt ett album, de har ju inte så jättemånga låtar att köra. Själva konserten i sig blir ju ganska svajjig i tempo och i uppbyggnad. Kanske inte så mycket att göra åt, men det skulle inte skada att tänka om set-listan ett varv extra.

Men, all in all, jag skulle gärna gå och se dem igen, no doubt.

För hårda i bedömningen? Några exempel från konserten här nedan. Och ja, folk gick faktiskt bananas. I Stockholm. Alltid nåt.

Och apropå anglofili. Den 28 januari spelar Ian Brown på Göta källare, den 29 januari KB i Malmö.

Kung Apa himself. Pepp!/s