(min kamera tog slut på minne mitt i låten, rookie-misstag, sorry för det)

 

En kall måndagskväll där publiken verkar lika trötta som sin hjälte. Ungefär så kan man sammanfatta gårdagens spelning på Debaser Medis. Det var inte på något sätt dåligt, Peters låtar tillåter inte att det blir dåligt, men det var lite tråkigt, lite trött, lite oinspirerat och lite för långt. Det är en vacker påg som stiger upp på scenen i hög hatt och de största ögonen i rockhistorien. Det är Pete och hans gitarr, ibland tar han in en trumpetare och ibland två söta balettdansöser. Men oftast bara han. Och det behövs inte så mycket mer egentligen. Men är man ensam på scen så krävs magi och energin räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe i 80 minuter. Det vaknar till liv i fantastiska There she goes, Delivery, Albion och så klart i sista låten Fuck Forever. Där emellan är det inte så jätteskoj, även om vi får lyssna till oerhört vackra texter alla 80 minuterna igenom. Så jag klagar inte, jag önskar bara att Pete hade haft ork att väcka mig ur min vinterdvala.

Ps 1: Förlovningsring Pete?? Vad?

Ps 2: Älskar Poetic Justice. En spoling envisades med att kasta öl och glas mot scen. Vakterna stoppar spelningen och lamporna riktas mot publiken. Pete säger ”Who threw that? Oh you did, dig ya, well, that was’nt very clever, was it? There’s the door” Lungt och fint åkte tönten ut och så fortsatte spelningen som om inget hänt.

Ps 3: Att vi är anglofiler har vi lärt oss men det är ändå komiskt hur många det var som skrek saker som ”Liverpool” ”QPR” och ”London” mot scen. Jag stod och väntade på att någon skulle skrika ”pints” ”Camilla Parker Bowles” och ”bobby”. Men det gjorde de inte.