Ingen blir väl förvånad om jag redan nu utnämner Robyn till festivalens drottning och totala babe! Herrejösses. Av någon konstig anledning så känner man en stolthet när Robyn äger scenen som bara hon kan. Det låter löjligt och helt orimligt att jag ska kunna känna någon som helst stolthet över det, jag känner henne inte det minsta och vad är hon – typ nått år yngre än jag? Men ändå. Kanske är det för att hon funnits med så länge, och varit så sjukt bra – så länge. Och samtidigt känns det som om hon precis börjat. Det är tydligt, mer än någonsin igår, att hennes styrka sitter i låtarna och i rösten. Från där jag står så ser jag bara henne (ingen annan i bandet syns från min vinkel). Det är bara hon, i avskalade svarta kläder, musiken och energin. Styrkan i det.

 

(sorry för burkigt ljud)