Så var det åter dags att se Håkan Hellström live, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men tvåsiffrigt är ingen överdrift. Den här gången körde han på Cirkus – en favorit i Stockholm – det blir alltid tätt och bra. Inget förband, rakt på och inledningen andades arenarock. Enormt vältajmat, välrepat och roliga arrangemang. Ju längre kvällen led visade Håkan på sin bredd, dels genom att spela låtar han inte brukar, dels genom att höja och sänka tempo utan att det blir ryckigt. Kvällens favorit för mig var Precis som Romeo, låten ovan och naturligtivs Tro och tvivel. Enda nackdelen med giget är att saxofonen har en tendens att ta över i lite väl många låtar. Låt den vila lite, tack.

Övrig reflektion 1: Under Känn ingen sorg för mig Göteborg projicerades en film som speglade Håkans karriär. Fantastiska bilder som dock skapade ett vemod. Det har gått några år och mycket har hänt till tonerna av Hellström. Minnen, bra och dåliga. Tiden går…

Övrig reflektion 2: Om man brukar säga att publiken är den 12 spelare i ett fotbollslag så får man ju lätt säga att publiken är den 8 medlemmen i Håkans band. Herrejävlar vilket ös. En söndag. Imponerande.

Övrig reflektion 3: Det är ovanligt med ett band där varenda medlem tar plats och skapar glädje trots att det är Håkan som är ”namnet”. Hela gänget visar sånt enormt spelsug och har sån publikkontakt att man njuter hela vägen. Bra team.

Övrig reflektion 4: Vad är det med den där porriga tröjan Håkan?

Under Hurricane Gilbert visade man bilder på just Daniel Hurricane Gilbert. Älskar den där vänskapen. Vackert.