Snyggaste j-a backdropen.

Manic Street Preachers var det första bandet i mitt liv jag verkligen älskade. Besinningslöst. Mitt hjärta ömmar fortfarande för dem. Senaste skivan, ”Postcards from a young man”, var riktigt bra.

I Karlskoga är förutsättningarna inte de bästa. Den unga publiken vill se ungdomar – inte ett gäng gubbs från Wales som sjunger politiska hymner. Det duggregnar.

Ibland blixtrar det till. Men ofta känns det mest trött. Ännu en dag på jobbet liksom.

Kan ju inte riktigt jämföras med när jag såg dem på ett fullsatt Wembley Arena 1998.

Nicky ler!

I know I believe in nothing but it is my nothing.