Svinsnygg scen, stekhet publik på 100 000 personer, en sinnessjuk röst á la Bruce Dickinson. Men. Lite trist va? Det saknas en gnista, en glädje, en karisma. Det är inte så att det inte är bra. För det är det. Superstarka låtar. Tight som Christiano Ronaldos lårmuskler. Proffsiga musiker som gillar att posera. Och en publik som älskar, ÄLSKAR, sitt Maiden. Men någonstans tröttnar även de. Speciellt de som kommit till Orangea scenen mest för att få skråla med i Run to the Hills. De blir, tråkigt nog, besvikna och tröttnar efter en timma och lommar bort mot PJ Harvey istället. Och hur många gånger är det skoj att svara på Dickinsons enda publikflört: ”Let me hear some noise, Roskilde!” egentligen? Det blev lite för rakt, inga direkt höjningar och inga direkta ”ögonblick” om ni fattar vad jag menar. Men solidt, såklart, rakt igenom. Men vem åker till Roskilde för solidt?

Kanske är det här sista sucken? Men, om så, borde man inte då fläska på ÄNNU mer och verkligen leva ut sitt sista på de stora scenerna? Och Varför kan man inte bara bjuda på Run to the hills? Klart vi fattar att man tröttnar på vissa låtar om man spelar dem och och om igen. Men – kom igen – en sån trademark-låt tycker jag vi kan begära!

Var är gnistan Brucie?

Publiken älskade dock!

Ps, min kamera är så tung att armarna börjar skaka då och då. Sorry. Ska börja träna.