Bob Dylan

BORLÄNGE. Man kan i princip säga att jag är uppväxt under en strikt Dylanregim där man tvingades gå söndagsskola och läsa in Bob-evangeliet. Det har tjatats och gnatats och stötts och blötts i tid och otid. Allt detta givetvis med helt motsatt effekt. Jag har därför haft rätt gott om antikroppar mot den gamle stofilen och först i vuxen ålder har de under en långsam process börjat ge vika. I dag känner jag till och med att jag kan sträcka mig så långt som att jag känner viss uppskattning över min fars mångåriga tortyr. Annars hade jag aldrig stått i Borlänge och faktiskt hängt med och kunnat nästan hela Dylans set på Peace & Love.

Jag ska inte påstå att jag är helt såld på kråksången, men det kändes ändå som en stor stund att se honom. Efter alla skräckhistorier man hört om hur det kan låta så visst, gubben är inte helt död än.

Håkan Hellström

Vad kan man övrigt säga om helgen. Hellström leverer som vanligt, men efter att ha sett honom vad som känns som 75 000 gånger vid det här laget så börjar det bli lite förutsägbart. Jag vet inte riktigt vad jag önskar, bara helt enkelt… något oväntat. Alternativt får jag leva i Håkancelibat ett tag.

Helgens höjdpunkter på min lista är trots allt fortfarande M.I.A och Maggio. Och den fantastiska stämningen och bredden på festivalpubliken. Att byafolket i Mustasch-publiken på en halv sekund byts ut mot fem miljoner Linnros-kloner i Södermalmsfrilla är en fin process att betrakta.

En sen slutsummering här, men jag skyller på boende i icke internetvänlig Dalaby och allmänt dålig utrustning.