Britney Spears spelade i Globen i Stockholm igår. Jag såg hennes ”Circus”-show för två år sedan och något mer rörigt och oinspirerat har jag sällan sett.

Förväntningarna på ”Femme fatale” var därför lägre än dollarkursen. Förbandet Joe Jonas var säkert duktig – men bjöd på en utstrålning som bokhyllan Ivar. På skärmen bredvid scenen laddade man upp genom att pumpa reklamfilmer för Britneys parfymer ”Fantasy” och ”Radiance” (gudars skymning så fantasilöst).

Det handlar om pengar, om att försörja familj, föräldrar, management – det är klädbyten, bilar, gungor, dansare, mc-hästar – med en Britney som endast undantagsvis ser ut att verkligen trivas på scenen. I ett nummer tar de upp en snubbe på scenen som får en ”lapdance” av Brittan – vid ett annat tillfälle får TV 4:s Idol-gäng äran att dansa med henne (men proffsdansarna slår en järnring runt sin stjärna så att ingen ska komma så nära att de kan röra henne). Det var knappast de mest avslappnade ögonblick jag sett i mitt liv.

Men i de två sista segmenten – ”hårda” Rock-Britney (där hon kör ”Baby one more time” och ”I wanna go”) och ”extranumret” (med ”’Til the world ends”) gnistrade showen äntligen till. Britney kändes plötsligt helt närvarande och publiken gick bananas.

Avslutningen – Britney som dödsängel och världens undergång med atombombs-eufori – fick mig att rysa. Bilden är ju knappast subtil – men att se kopplingarna till danspopens funktion i ett skakigt västerländskt samhälle blev mäktigt effektivt.