Betyg: Fyra halva plus.

Eldkvarn
Green Stage, Bråvalla.
Bäst: ”Mina stjärnor har slocknat”.
Sämst: De plushalvor som inte syns.

NORRKÖPING. Den här recensionen skulle ha börjat för en halvtimme sedan. Då satt recensenten i en bilkö. Recensenten kommer fram när hälften av Eldkvarns timme har gått, då Plura Jonsson hälsar till Mauro Scocco med ”Jag saknar oss”. Recensenten har hört ”Fulla för kärlekens skull” med blicken på en vit incheckningstrailer, som ett slags annorlunda sätt att lyssna på en liveskiva.
Är detta viktigt att berätta?
Kanske om man hade hoppats att Norrköpings Eldkvarn skulle få ett oförglömligt välkomnande hem.

Konsertupplevelsen liknar livet självt: det är lätt att tänka mer på hur det hade kunnat bli än hur det är. När ”Mina stjärnor har slocknat” får snöbollsrulla till ett stort och ljuvligt larm av Tony Thoréns bas, Claes von Heijnes klaviatur och Carla Jonssons gitarr hade jag velat se det på kvällen, i mörkret, i festivalens extas. När ”Pojkar pojkar pojkar” och ”En liten kyss av dig” avslutar hade det kunnat vara en skenande final.
Hade det inte varit vackert?
Förmodligen, och förmodligen vettigare, är tanken att de i stället får klippa invigningsbandet på sin hemstads stora fest.
Då hade festen gärna fått en chans att hinna fram.
Att inledningen av Bråvalla präglas av väntan och logistisk frustration är inte värst för den recensent som inte hinner fram, utan för det band som inte får den publik som det förtjänar. Samt för den publik som hindras från att se en konsert som de har betalat för.
På scenen pågår en trygg, tät uppvisning i den rumlande, förälskade rock som har fått Norrköping att göra ett minnesmärke till Eldkvarns ära. Tusentals besökare är fortfarande i kö när Plura berättar om metallplattan som markerar platsen för det rivna hus där Eldkvarn bildades på fjärde våningen 1971:
”Då är tanken att flanören ska se upp och för sitt inre se hur Eldkvarn bildades”, förklarar han. ”Jävligt smart.”
Marcus Grahn
marcus.grahn@aftonbladet.se