Cirka 30 minuter sen (såklart) går hon på. Rihanna, woman of the hour. Publiken är såklart maxad, alla är där. Det här är fredagens stora akt. Frågorna innan är många: kommer hon vara full? Hög? Kommer det bli skandal? Kläderna? Nakenchock? Etc etc. Rihanna har lärt oss, ofta via Instagram, att allt kan hända. Så kommer hon då in. Ingen nakenchock – istället i någon form av Yankees-randig burka. Hon ser oerhört stencool ut och jag tror att vi alla känner: henne vill vi festa med!

Sen börjar hon sjunga. Eller nej – gör hon? Nä, det gör hon inte. Hälften playback, hälften singback (går det ens?) och lite då och då hör vi hennes röst. Det duger inte.

Men hits. Det har hon. Så det blir ändå en partyfylld och rolig spelning. Men inget som jag kommer minnas om några år när man ska tänka tillbaka på de där magiska Roskildenätterna.

Det är lite synd om Rihanna ändå. För av någon anledning så blir det gärna att man förväntar sig Beyoncé-takter av henne. Och det är ju inte rättvist att tänka så. Beyoncé är ett fullblodsproffs, en maskin, en urkraft utan dess like. Rihanna når inte ens upp till en fjärdedel av det. Och det bevisade hon här i Roskilde. Hon har mycket, men hon har inte vett att använda sig av sin fulla potential.