Inför Metallica hade jag börjat misströsta. Konserterna jag sett har inte gett mig några som helst minnen att bära med mig och låt oss vara ärliga: årets lineup för festivalen är inte svinbra direkt. Skulle Metallica lyckas rädda min festival?

OH YES.

Nu är ju jag en av dem som faktiskt älskar the Black Album och är väl inte känd för att vara trashmetallens främsta förespråkare direkt så jag börjar ju på riktigt gråta när Enter Sandman fyller oss alla med känslostormar och där alla skrikesjunger med i vartenda ord. För mig gjorde de ynka 3-4 minutrarna att hela festivalen räddades. Det gjorde det värt allt. Inte för att jag lider – men ni förstår vad jag menar.

Det här är James Hetfields show, förlåt Ulrich du är förvisso på hemmaplan, men du har inte en chans. Allas ögon är på Hetfield. Och med all rätt. Vilken jäkla kraft han har i sin numera sinnessjukt vältränade lekamen. Han äger oss alla.

Här kan du läsa Markus Larssons recension av konserten och jag lämnar er med mina två frågeställningar efter denna fantastiska kväll.

1. Kan jag få numret till Hetfields PT?
2. Hur mycket tid lägger Robert ­Trujillo ner på sin hårvård? Måste vara de mest slitstarka flätorna ever.