:+++:

Free Fall

Konsert på Theater stage, Putte i Parken.

Bäst: Rösten, basen, trummorna, gitarren.

Sämst: Det är mer underhållande än drabbande.

KARLSTAD. De låter som en lp-back. Med absolut gehör, med absolut kärlek, gör Free Fall en avbild av en bit rockhistoria. Födda under dyrkan av tidiga Van Halen, självmant placerade i en genre kallad freedom rock.

Det kunde inte göras bättre.

Kim Fransson sjunger med raspigt, svettigt ursinne. I ”Free Fall” sätter han mikrofonen i linningen, David Coverdale-äckligt, medan Jan Martens* ringlar sin bas bakom ett riff med The Soundtrack Of Our Lives-nerv. I ”Power & volume” gör Mattias Bärjed så ovanligt fula gitarrlick som man bara kan spela om man kan spela ovanligt fint. Genom allt går det snygga, trygga trumspelet av Ludwig Dahlberg.

I ”World domination”, som efteråt får stående ovationer, sätter sig Kim Fransson i yogaställning, samtidigt som Mattias Bärjed agar sin gitarr.

Det är mycket roligt.

Det är mycket vackert.

Det är lika rikt på spelglädje som det är fattigt på nya rockidéer.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Jan Martens gjorde 2004 en skiva som han kallade ”The Jan Martens frustration”. Vänligen lyssna på den.