Timbuktu berömde danskarna för att de varit så tidiga att ta hiphopen till sina hjärtan – och levererade sen en stabil show…

Nästa svenska grupp kom direkt efter – Bob Hund som är tillbaka med besked efter lite uppehåll för stumfilmsmusikskrivande och annat. Fortfarande finns det få artister i Sverige som kan mäta sig med Thomas Öbergs mellansnack – de är en stor del av behållningen.

– I Sverige har vi ännu inte hittat en översättning för selfie och det visar ju att vi är en nation på knäna.

Lite större, lite mer sponsrat (Adidas-märken ÖVERALLT, till och med på Pharrells rumpa), lite mer på rutin.

Han har ju en gigantisk hitkatalog – både samarbeten, egna låtar och såna han skrivit till andra artister. Publiken var med på noterna från start, även om vissa buade när Pharrell envisades med att hävda att han var i Köpenhamn… Först fick en grupp män göra honom sällskap på scen, sen en grupp kvinnor – och slutligen, under ”Happy”, en grupp barn.

Det är trevligt, men Pharrell anstränger ju inte direkt ihjäl sig. Först när Daft Punk-låtarna kommer – och sedan ”Freedom” – går han igång på allvar.

War on drugs i fantastiska arenan Arena fick avsluta kvällen. Mycket mangel – men också flera fina stunder.