Sol, värme och männen har fjärilar i sina skägg… Father John Misty hade jättepublik på eftermiddagen, men personligen har jag lite svårt att gå igång på det där pappamyset. 

  
Valde The Julie Ruin i stället för att få dras in i Kathleen Hannas kraftfält. Under många år har hon varit sjuklig (bältros om jag inte minns fel) och inte kunnat spela som förr och hon säger själv från scenen att hon börjat skriva lite mer abstrakt efter det. Jag tycker det känns att energin inte är den samma, men det är fint ändå och vackert när hon hyllar alla unga feminister nu som inspirerar henne att fortsätta. 

  
I början är det deppigt tomt framför stora Flamingo-scenen när Angelique Kidjo försöker skaka igång festen. Sen kommer fler och fler, full otakts-dans utbryter i publiken. Kidjo passar på att hålla små politiska tal om kvinnors rättigheter, krig etc – ”årets Billy Bragg” som en kompis konstaterar. 

  
The Fooo? Av skriken kunde man tro det när Years & Years spelade i tältet som var smockfullt a la Future Islands. De är söta och spelar rätt härlig elektronisk pop, men jag hade nog behövt vara minst 10 år yngre för att falla. 

  
Tove Lo kör hårt på scen, men trots hits och dans är det något med det hela som känns rätt anonymt. 

Och kolla publiken. Hur mycket folk har arrangörerna släppt in egentligen. Köer till mat, till toaletter, in och ut, köer till fucking allt. Trångt, trångt, trångt. Frustrerande. 

  
Drog till årets filmfest, men efter allt folk överallt var det snarare änderna man ville umgås med. Gillar verkligen att man kan se film på Way Out West också, inte minst Joe Hill och Ex Macchina hade jag velat se om jag hunnit.

  
Kändes som att festivalen behövde lite tossig Tyler the creator, som i stället för klädbyte ägnade sig åt skobyte (?!). 

  
Florence + the machine piskade upp kvällens mest elektriska stämning, som ett yrväder for hon runt. Det var inte samma magi som på Roskilde, men bra för det. 

  
Pet Shop Boys och minotaur-dansarna. De distingerade britterna har självinsikt, som scenpersoner är de inte jättespännande, och därför bjuder de på show. Dansare, filmer, effekter, ljusshow. Jag älskar det. 

Men sen har jag ju också sett dem förr, även den senaste showen som de kört med vissa ändringar i några år nu. Det finns inga överraskningar. 

Sen står jag där med gåshud och ett lyckligt flin när ”It’s a sin” exploderar på scen. Jag behöver inte mer tröst än så.