5 PLUS

• Asfalt och betong till förmån för grus och lervälling. Den moderna festivalen stavas komfort. Gillas.
• Frånvaron av regn, åska och dunder. Trots att sådant i regel doftar metal.

4 PLUS

• In Flames. Bjuder på hitkavalkad efter hitkavalkad, år efter år. Ett äkta superband.
• ”The hive”, en av In Flames allra uddaste jokrar. Kanske någonsin.
• Anders Fridéns mellansnack.
• Stekta nudlar med kyckling från Enköping. Ett ordentligt lass mat värt sina 75 spänn.
• Att De Åtta i Slipknot spelade i sina ursprungliga röda uniformer – och i sina originalmasker.
• Slipknots första timme, som nästan enbart bestod av låtar från ”Slipknot” och ”Iowa”. Mums.
• Bandutbudet. Riktigt bra akter rakt igenom, med få undantag (ungefär två).

3 PLUS

• Corey Taylor. Hade tveklöst varit ett fullgott alternativ till Måns Zelmerlöw som allsångsledare. Mysfaktor fem, typ.
• Mastodon. Betydligt mer spännande live än på platta. Men varför i hela fridens namn förvägrades vi magnifika ”Oblivion” från ”Crack the skye”? Helt obegripligt.
• Kvelertak. Skojig pajasmetal. Typ Norges Raubtier.
• Graveyard. De spelar visserligen för döva öron på en festival som Sonisphere, där ett band av det här slaget är något av en udda fågel. Men de gör det bästa av situationen och bjuder på mysig gammelrock.

2 PLUS

• Arch Enemy. Rockorkesterns dirigent och klarast lysande stjärna Angela Gossow lika bra som alltid. Men vad sysslade bröderna Amott med? Inte deras bästa dag på jobbet, om man säger så. Och setlisten har vi redan hunnit tröttna på efter Metaltown.
• Arch Enemys befordran från Saturn till Apollo – på Mastodons bekostnad. Skandal.
• Matutbudet. Lite gott för mycket pengar. 50 spänn för en korv? Skulle inte tro det va.
• ”Baren” inne på Hovet. En ganska sorglig historia, men en skön tillflyktsort mellan banden.
• Niclas Engelin. Känns inte gjuten i In Flames. Fjöser på med sin rytmgitarr och låter Björn Gelotte ta precis alla solon och alla lead guitar-partier. Dessutom borde In Flames ha krävt av honom att göra sig av med sina fula B.C. Rich-gitarrer innan han blev fullvärdig medlem. Jag kan inte hjälpa det, men jag saknar Jesper Strömblad.

1 PLUS

• Airbourne. Oj, vilken felprioritering.
• Dead by April. Kan ni SNÄLLA sluta låtsas vara hårda någon jävla gång?
• Solen. Den stekte oss levande. Och bländade oss.

MINUS

• Det skandalöst dåliga ljudet. Mycket bas, ännu mer baskagge och… ja, inte mycket mer. Förstörde verkligen Mastodons och In Flames spelningar, som med rätt förutsättningar hade kunnat vara riktigt riktigt bra. Var ljudteknikerna lomhörda? Eller var det hela ett fult knep för att få Slipknot att framstå som gudomligt bra, eftersom de var det enda bandet med hyfsad ljudmix?
• 50 cl Pepsi/Loka för 30 spänn. Så hutlöst som det bara kan bli.

Nu börjar min mobil protestera. Det här med bloggande slukar allt vad batteri heter. Förödande. Men som tur är så är min eminente kollega Jocke Persson med er hela vägen. När jag kommer hem bjussar jag på en lista över Sonispheres ups and downs. Väl bekomme!

”Heretic anthem” nu. Slipknots motsvarighet till ”Stockholm i mitt hjärta” tillsammans med briljanta ”People = shit” från samma platta, ”Iowa”. Riktigt skönt tunggung.

Corey Taylor gör ett stabilt jobb som allsångsvärd. Publiken följer hans minsta vink. Slipknots #8 hade utan tvekan varit ett fullgott alternativ till Måns Zelmerlöw.

Slipknot-fansen är riktigt i gasen lagom till popdängan ”Left behind” från plattan ”Iowa”. Dock lite fluffigt i delar av publikhavet.

Slipknot bjuder på mycket gammalt material, till publikens stora glädje. Ljudmixen nere vid scenen är faktiskt hyfsad – nu hörs faktiskt gitarrer och sång mellan kaggar och basmuller. Har alltså hela dagens usla ljud varit ett fult trick för att få Slipknot att framstå som gudomligt bra? Får väl anses en smula taskigt och cyniskt, i så fall.

”Det här är en känslosam konsert, hela turnén är känslosam. Men det här är inte en kväll för negativitet. Det här är en kväll för positivitet och firande”, säger sångaren Corey Taylor och uppmanar publiken att hoppa som tokar. Publiken lyder snällt.

Slipknot eldar på med mer pyro och allsång. Pyrot är dock inte särskilt överväldigande. Mellansnacket hittills oerhört… Sparsamt.

Mitt på scenen hänger en uniform, för att hedra avlidne baisten Paul Grey, bandets #2.

Wow, alla tre första låtarna är från albumet ”Slipknot” – ”Sic”, ”Eyeless” och allsångsklassikern ”Wait and bleed”. Mäktigt.