Dock inte så mycket av den där utlovade smärtan och våndan i öppningslåten, ”Sic” från självbetitlade albumet. Smärtan står fortfarande den snudd på outhärdliga baskaggen för. Fast här bak på kortsidan låter det hundra gånger bättre än något annat i dag.

Ojoj, Slipknot smäller av bomber, pompa och ståt redan i öppningsnumret. En käftsmäll rakt i 30 000 ansikten. Eller hur många vi nu är här. Har inte sett någon officiell siffra.

Ni som har hökögon lägger säkert märke till att De Åtta spelar i sina röda old school-uniformer, dagen till ära.

Ni som undrat varför just Slipknot av alla band i världen headlinar Sonisphere – här har ni svaret.

Snart Slipknot – Sonispheres la grande finale. Folket strömmar till Söderstadion och Apollo. Stämningen på topp. Go’ å gla’, kexchokla’, nu kör vi!

In Flames avslutar med ”My sweet shadow”. Som de gjort typ varenda konsert de senaste åtta åren. Mäktigare final får man leta länge och väl efter.

Ungefär så här långt bak måste man stå för att baskaggen inte ska kännas som att man kommer vakna upp med blåmärken över hela kroppen i morgon. Vilket är Sonisphere 2011 i ett nötskal. Ljudteknikerna måste var lomhörda.

Man vill ju inte vara en bakåtsträvare, men det är svårt att inte sakna Jesper en sån här dag. Niclas har energin, men inte det där lilla extra. Känns inte helt klockren i In Flames-familjen.

Wow. ”The hive” från klassiska ”Whoracle”. Vilken spännande joker! Synd att kidsen längst fram, som är lyckligt ovetande om alla skivor före ”Soundtrack to your escape”, inte förstår vad som händer.

Och hela Stockholm gungar under mäktiga ”Only for the weak”. Fridéns Stockholm vs Göteborg-hets ger avkastning. Som vanligt.