På en halvtimme har In Flames bränt av fler klassiska hits än alla andra band på Sonisphere mäktat med att ens drömma om – tillsammans. Det här ärett äkta superband. Hör ni det, alla tvivlare därute? Succumb to the In Flamesology!

In Flames äntrar scenen till tonerna av publikens skanderande ”Alla heter Glenn i Göteborg” – och bränner av ”Cloud connected” från ”Reroute to remain”. Redan allsång, alltså. Allt är i sin ordning, med andra ord.

In Flames har Sonispheres tveklöst häftigaste scendekor. Eller hur?

In Flames om en kvart. Sonispheres höjdpunkt. Ja, tillsammans med Slipknot då, för dem som gillar ansiktslös radiometal. Peppen!

Airbourne nu. Måste vara en felbokning. De borde ju ha spelat på gubbfesten Sweden Rock. Jag säger pass på det här.

Har aldrig hört Amott-bröderna spela så mycket fel. Låter ibland som att en nybörjare lirar ”Guitar hero” på högsta svårighetsgraden. Inte okej.

Gitarronanisterna Arch Enemy kör gasen i botten. Som vanligt är Angela Gossow den stora behållningen. Annars: bröligt ljud och en scenshow som går på tomgång. Uppslutningen och scenplaceringen är betydligt bättre än de egentligen förtjänar.

Triss i hårda machokillar.

Och där kom ”Blood and thunder” från ”Leviathan”. Publikfrieri på hög nivå. Hela Stockholm sjunger med i det som väl får betraktas som en refräng, typ.

”Crack the skye” från plattan med samma namn nu. Publiken längst fram nästan i upplösningstillstånd. Konsertens hittills fetaste ingrediens.