Hartwall har exploderat här i Finland. I alla fall publiken. Gaga varvar sina hits med att hylla fansen, hoppa groda, skjuta automatvapen, haft en förlossning, svävat över scenen och liggåkt på motorcykel. Allt ät alltså som vanligt på en Gaga-konsert.
Jodå. Man kan öppna på lite olika sätt.
Lady Gaga har just ridit in på en häst fram till ett slott. Ja, nästan. Men förvånansvärt verkligt tar sångerskan en tur runt scenen framför en enorm borg. Öronbedövande jubel i Helsingfors nu.
Inför rosa karamellhår, pantburkskreationer och glesa läktare får The Darkness kämpa hårt med sina falsettfasoner. Publiken är försiktigt positiv. Men det är också uppenbart att publiken här i Hartwall Areena i Helsingfors är här för att se Gaga. Ingen annan.
Och eftersom Darkness hade något bättre förutsättningar på Sweden Rock i somras är jag rätt nöjd så också.
När som helst lär det bli fart på den just nu oroväckande tysta arenan.
Wolfmother-support.
Får säga att jag förvånas en smula av att Jonathan Johansson får spela för en, inte liten men iaf ganska snålt tilltagen publik. Men så spelar en viss inhemsk björnstam samtidigt.
Själv konstaterar jag att Jonathan är i storform, precis så där stämningsfullt nattsvart och tung som han är på skiva.
Just nu mästerverket ”Aldrig ensam”.
(här hade jag publicerat en bild, om bara mobilnätet pallat)
Annars då?
Jo, såg just ett av sommarens bästa metalgig. Hatebreed var riktigt grymma i kväll.
/Jocke
Uggla skojar till det lite med anledning av att Peace & Love är fortsatt ohotad festivaljätte i Sverige.
”Vet ni vilket största beviset för att det går bra för Peace & Love? För första gången har de råd att boka en riktig artist.”
Rolig så är han.
/Jocke
Dag två Metaltown då, med halva ”Big four” på plats. Inte minst Slayer.
… Ser ”Of darkness” ut så här. Year Of The Goat gör sig onekligen lite bättre i ett tält.
Ibland, ja faktiskt ganska ofta under festivaljobbande, så är tekniken inte riktigt med oss. Ibland vill det sig inte alls.
Förra veckan hade vi till exempel tänkt att uppmärksamma hajpade Year Of The Goat med en recension från Sweden Rock. Problemet var att den aldrig kom ut på nätet som planerat.
Så kan det gå. I stället får den fungera som lite uppladdning inför spelningen på Metaltown nu om en halvtimme. Trevligt band onekligen.
/Jocke
+++
Year Of The Goat
Rockklassiker Stage, Sweden Rock festival
Bäst: ”Of darkness” och Per Broddessons Blackmore-melodiska gitarrsolon.
Sämst: Behöver växa till sig lite på scen för att verkligen övertyga.
Midlake är förmodligen långt ifrån något band gemene Sweden Rock-besökare vevar på Spotify. Men om Texasbandet spelade hårdrock i stället för lågmäld indierock skulle resultatet landa ytterst nära Norrköpings Year Of The Goat. Här finns samma trollskogsharmonier och vackert lömska melodier, bara hårdare och mer gitarrbaserade.
Hajpade och hyllade i spåren av ockultromantikerna Ghost gör sextetten ett lovande intryck med sin dystra men inställsamma 70-talsrock. Någon ny svensk sensation av samma dignitet är de inte men Year Of The Goat har snabbt hittat mycket personlighet bland tajta gitarrdueller, snygga sångmelodier och light-satanism. Låtmaterialet imponerar, sångaren Thomas Eriksson har en unik ton i rösten och gitarristen Per Broddesson är bitvis briljant.
Nu behöver bandet bara hitta mer självförtroende på scenen för att verkligen gripa tag.
Joacim Persson
Trånga passager är breda. Flaskhalsar är oceaner. Få toaletter är många. Det går att köpa mat utan att köa sig mätt.
Kul att se att Metaltown har tagit till sig av kritiken och lyssnat på fansen. Har inte vågat kolla matpriserna än men förra årets katastrof handlade mer om bristande säkerhet än korvpriser.
Annars är det över huvud taget svårt att känna igen sig här vid Göteborgs galopp. Scenerna är flyttade och mat- och merchstånden omkullkastade helt.
En sak är dock som vanligt: Mobilnätet är som en tombola utan vinstlotter. Men det är å andra sidan inte unikt för Metaltown.
Annars gör Avatar bra ifrån sig just nu i Close-uptältet. Mycket pyrofräs. Och det gör ju en gammal man glad.
/Jocke