Lite mindre än vad ett lokalt demoband skulle dra. Det är väl det ovärdiga åskådarfacit underskattade Blindside får nöja sig med på PiP den här fredagskvällen. Alltså nåt femtiotal färre än Monster Magnet härom dan. Det är inte den hårda rockens festival detta.
Åska och brutalt regn när Tove Styrke luftar strupen. Med det kan man säga att Karlstad universitet fick skaplig utdelning på sina gula plastpåsar.
Gårdagen då?
Jo, första gången för mig på Putte i Parken som ju känns så där skönt gemytlig som många festivaler gör innan/om de exploderar. Intimt och mer lokala matställen och andra aktörer än prisstyrt och fullständigt i händerna på någon stor aktör. Befriande.
I går spelade ju bland andra Paramore, som tyvärr inte blev den där intensiva upplevelsen som jag hade hoppats på och sett förr. Ett av de bästa banden i sin genre i mina ögon men ljudet var ju verkligen under all kritik. Som jag skrivit om någon annanstans på AB. Bättre då i denna basbefriade tappning som mobilkameran fixat.
Och lite upprättelse för herr Wyndorf. Här lät det åtminstone bra.
Sen det ironiska i textraden ”I’m never gonna work another day in my life” när det enda man tänker på är hur det är att vara Monster Magnet 2011, när bara två rader die hard-hårdrockare verkligen bryr sig …
Det har gått otroligt fort från att vara ngt av det hetaste på en scen till detta. Men låten är ju fortfarande killer.
Kan vara detta som är Putte, långt ifrån säker. Men han är i parken och är fantastiskt populär.
Putte i parken. Första festivalen i år där inte mobilnätet är överbelastat. Så ser det också ut så här än så länge. Visserligen sitter det lite spridd publik bakom kameran och kollar Monster Magnet, men Dave Wyndorf har haft hetare kvällar än den här. Han svarar med att leka med sina pedaler med ryggen mot publiken så ofta han kan.
Joey Belladonna är stabil so far på Ullevi. Men det här med thrash-kryckan, det har jag oerhört svårt för. Att springa runt med halva mickstativet i handen, som även Testaments Chuck Billy har en fäbless för att göra, är väl milt sagt onödigt.
Att man också ser Martin Stenmarck göra samma sak talar sitt tydliga språk.
Meningslöst att bildsätta härifrån, men snart (om inte nu) är väl SVT:s sändning i gång för er som inte har sett Anthrax för. Som just har kört ny låt från kommande plattan, som äntligen ska nå ut i september, efter allt sångarstrul, Fight ’Em Till You Can’t . Old school.
Eftersom Christoffer har så uppenbart bättre fotoläge konstaterar jag krasst: Det verkar bli något högre här på Ullevi än på det bedrövligt volymfattiga Peace & Love jag just lämnat bakom mig.
Det betyder inte att ljudet är bra. Men det är några timmar kvar för att styra upp.
Just nu: ” Madhouse” följt av ”Antisocial”. Hyfsad pepp på arenen som hittills knappt är halvfull.
Fortfarande helt, helt knäckt efter Maskinen i går. Mäktigaste jag sett med de där slynglarna och definitivt fetast på P&L i år. Och även om det så klart kommer bli grymt i natt också tror jag inte ens Hellström kan toppa det i kväll.
Nu sitter och plöjer filmer från i går på rummet, om och om igen. Några snuttar som jag utan att överdriva riskerade Iphonen för i det monumentala publikkaoset i natt.
Så sjukt fett. Är ni med mig?
Rubriken kändes bättre när jag skrev den. Nu, not so much.
Anyways. Så här kan det se ut på Peace & Loves största scen Jared Leto har tjatat upp runt hundra fans till den. Eller tjatat och tjatat, sångaren behöver ju inte truga direkt. Makalöst tryck på 30 Seconds To Mars spelning nyss med säkert runt 30 000 på plats. Sjungandes. Skrikandes. Hoppandes.
Finns det någon rim och reson i detta?
Nope. 
Satan i gatan vilken trevlig inledning på Peace & Loves torsdag. Senast jag kollade Maggan här på festivalen spelade hon inför kanske 400 personer. Nu är det ett hav som kollar Sveriges älskling. Kanske 25000-30000 pers (tillräckligt många för att nätet inte ska kunna skicka en bild till den här bloggen). Välförtjänt. Dock helt orimligt att hon spelar nu och inte i kväll.