:+++:

Free Fall

Konsert på Theater stage, Putte i Parken.

Bäst: Rösten, basen, trummorna, gitarren.

Sämst: Det är mer underhållande än drabbande.

KARLSTAD. De låter som en lp-back. Med absolut gehör, med absolut kärlek, gör Free Fall en avbild av en bit rockhistoria. Födda under dyrkan av tidiga Van Halen, självmant placerade i en genre kallad freedom rock.

Det kunde inte göras bättre.

Kim Fransson sjunger med raspigt, svettigt ursinne. I ”Free Fall” sätter han mikrofonen i linningen, David Coverdale-äckligt, medan Jan Martens* ringlar sin bas bakom ett riff med The Soundtrack Of Our Lives-nerv. I ”Power & volume” gör Mattias Bärjed så ovanligt fula gitarrlick som man bara kan spela om man kan spela ovanligt fint. Genom allt går det snygga, trygga trumspelet av Ludwig Dahlberg.

I ”World domination”, som efteråt får stående ovationer, sätter sig Kim Fransson i yogaställning, samtidigt som Mattias Bärjed agar sin gitarr.

Det är mycket roligt.

Det är mycket vackert.

Det är lika rikt på spelglädje som det är fattigt på nya rockidéer.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Jan Martens gjorde 2004 en skiva som han kallade ”The Jan Martens frustration”. Vänligen lyssna på den. 

:+++:

Syster Sol  

Red Stage, Bråvalla.

Bäst: ”När vi kommer”.

Sämst: Tilltalet är oerhört reggae. Yao.

NORRKÖPING. ”Mad mad mad” vill Syster Sol ge till alla hatare som har sagt att hon, Isabel Sandblom, inte kan göra vad hon gör för att hon är blond, vit och tjej. Revanschen smäller mäktigt, över den dansvänliga reggaen, när hennes briljanta text* går vidare.

Det är den större av hennes segrar i kväll. Att hon ger ny profil till en stereotyp genre. Hon gör det med klok lyrik, stilsäker musik och extremt självsäkert, peppande scenspråk. I ”När vi kommer” och fina ”Guided” blir det extra tydligt vilken begåvad sångerska hon är.

Den mindre segern är den mot vädret. Sörjan av brun lera under svarta regnmoln är motpolen till den varmt böljande, solvarma belåtenhet som är reggaens hemtrakt. Det är blött nu, som Alina Devecerski skulle ha sagt. Ett armod som i solig baktakt motas bort.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Nej, för en bra medborgare är en lam medhållare

utan att ifrågasätta makten och statens struktur

Hon är lam för borgare, hon är tam samt följare

av den senaste trenden inom klädindustrin

Hon gnäller inte över sin arbetstid

Hon hetsäter och tränar på sin givna fritid

Hon konsumerar flitigt, är snygg och frigid

Hon häller sina problems i en hushållsmaskin

(Isabel Sandblom)

Betyg: Fyra halva plus.

Eldkvarn
Green Stage, Bråvalla.
Bäst: ”Mina stjärnor har slocknat”.
Sämst: De plushalvor som inte syns.

NORRKÖPING. Den här recensionen skulle ha börjat för en halvtimme sedan. Då satt recensenten i en bilkö. Recensenten kommer fram när hälften av Eldkvarns timme har gått, då Plura Jonsson hälsar till Mauro Scocco med ”Jag saknar oss”. Recensenten har hört ”Fulla för kärlekens skull” med blicken på en vit incheckningstrailer, som ett slags annorlunda sätt att lyssna på en liveskiva.
Är detta viktigt att berätta?
Kanske om man hade hoppats att Norrköpings Eldkvarn skulle få ett oförglömligt välkomnande hem.

Konsertupplevelsen liknar livet självt: det är lätt att tänka mer på hur det hade kunnat bli än hur det är. När ”Mina stjärnor har slocknat” får snöbollsrulla till ett stort och ljuvligt larm av Tony Thoréns bas, Claes von Heijnes klaviatur och Carla Jonssons gitarr hade jag velat se det på kvällen, i mörkret, i festivalens extas. När ”Pojkar pojkar pojkar” och ”En liten kyss av dig” avslutar hade det kunnat vara en skenande final.
Hade det inte varit vackert?
Förmodligen, och förmodligen vettigare, är tanken att de i stället får klippa invigningsbandet på sin hemstads stora fest.
Då hade festen gärna fått en chans att hinna fram.
Att inledningen av Bråvalla präglas av väntan och logistisk frustration är inte värst för den recensent som inte hinner fram, utan för det band som inte får den publik som det förtjänar. Samt för den publik som hindras från att se en konsert som de har betalat för.
På scenen pågår en trygg, tät uppvisning i den rumlande, förälskade rock som har fått Norrköping att göra ett minnesmärke till Eldkvarns ära. Tusentals besökare är fortfarande i kö när Plura berättar om metallplattan som markerar platsen för det rivna hus där Eldkvarn bildades på fjärde våningen 1971:
”Då är tanken att flanören ska se upp och för sitt inre se hur Eldkvarn bildades”, förklarar han. ”Jävligt smart.”
Marcus Grahn
marcus.grahn@aftonbladet.se