Alla korvarna på plats, Moz? FOTO: LARS HEDELIN.

Militante djurvännen Morrissey har blivit angripen och biten av en hund i England, rapporterar flera medier. Il Mozalini togs till akuten i Malmö (!) där röntgen visade ett brutet finger. Så kan det gå. Inget som ska påverka kommande konserter dock, skriver True To You lugnande. Det hela är dock mer skruvat än Johnnie Cochrans ”Chewbacca defense”-tal i ”South Park”. Konstigt är bara förnamnet. Snart mumsar The Mozfather väl falafel med Timbuktu på Möllan också… Fattas bara det.

Så jag tänker på muntrare (och mera rimliga) saker.

Som detta:

Morrisseys nya bästis Joey Barton.

Hur stort som helst.

Head in the clouds and a mouth full of pie
/ Martin S

”Manchesters answer to the H-bomb” och ”The dirtiest player in the premiership”. A match made in heaven, om ni frågar mig. Och ja, det är Joey Barton till höger.

 Du kan Big foura mig hit och du kan Big foura mig dit. Vad spelar det för roll när det i skrivande stund är blott åtta dagar kvar till att Morrissey, Moz, Mozza, Mozzern, Mozarellan, The Mozfather, Il Mozalini står på en svensk scen igen?
Det är nästan lika stort som att han börjat hänga med Joey Barton.

Att Mozzan fattat tycke för och umgås med Englands hårdaste fotbollsspelare är lika logiskt som när han klottrade ”CANTONA” eller kort och gott ”ERIC” på sin tamburin under ”Boxers”-turnén 1995.
Att Barton själv inte bara är en rå, tvivelaktig och våldsam sälle (och därtill vansinnigt begåvad på planen) utan också har hjärtat till bredden fyllt med Moz och Smiths är även extremt logiskt för alla oss som alltid kommer att hålla knogjärns-Moz högre än påsklilje-Moz.
Allt detta sammantaget mynnar ut i något extremt lovande. Ni vet det.

Biting my initials into your neck.

”Arvika lägger ner? Oh, noooo!”. FOTO: JERKER IVARSSON.

Eller nåt sånt. En något hårdrubbad krönika finns att läsa här.

Det var länge sedan jag besökte festen i Arvikas Folkets Park. Men jag kommer ändå att sakna en av landets mest älskvärda festivaler.

Därför spelar vi i dag IAMX:s ”Think of England” och Front 242:s bodyklassiker ”Funkhadafi” och höjer gravölsglaset i riktning mot Värmland.

Moz 1999. I min West Ham Boys Club-tröja, dessutom. FOTO: BJÖRN LINDAHL.

Är det inte sådant man ägnar sig åt i bloggar? Bygger sitt eget varumärke? Spelar lite tuff och låtsas som att man är smart, witty och lever i sus, dus och alltings centrum?

Well, låtom oss göra just så.

Nöjesbladet kommer självklart att vara på plats på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen.

Så kommer även undertecknad, dock i högst privat och fabulous form.

Firma Martin Söderström & Tom Pyl har fått ett alldeles eget bartält på festivalområdet att leva loppan med. Och i.

Därför kommer vi, som de hopplösa Mozofiler vi är, viga hela lördagkvällen åt en enda lång Morrissey-fest. Allsång, nördighet, kramar och kärlek är vad som står på schemat – förutom Morrisseys alla största stunder parat med bootegs, covers och relaterat.

Martin Söderström. FOTO: KALLE ASPLUND.

Och naturligtvis kommer vi att spinna sprillans nya – och väldigt vackra – ”Action is my middle name” minst en gång i timmen hela kvällen lång.

 Man kan läsa om hela vårt Morrissey-kalas på Hultsfreds hemsida.

Här är alla hålltider:

18.45-19.45: The Never-Played Symphonies – b-sidebonanza, demos och outgivet.
21.00-22.00: He Knows I’d Love to See Him-setet – en timme kvar och vi sjunger upp.
23.30-00.30: Some Hits Are Bigger Than Others – alla hits Moz inte hann med att framföra.
01.45-02.30: Everyday Is Like Sunday-setet – nattens sista tårdrypande ballader.

Writing my initials into your neck

/ Martin Söderström