Någon har lämnat sina gamla boots vid Pearl Jam-stenen. Fritt för tolkning såklart, men jag väljer att läsa in det som att kängorna var med på spelningen som fortfarande spökar här nere. Fint.

Svinsnygg scen, stekhet publik på 100 000 personer, en sinnessjuk röst á la Bruce Dickinson. Men. Lite trist va? Det saknas en gnista, en glädje, en karisma. Det är inte så att det inte är bra. För det är det. Superstarka låtar. Tight som Christiano Ronaldos lårmuskler. Proffsiga musiker som gillar att posera. Och en publik som älskar, ÄLSKAR, sitt Maiden. Men någonstans tröttnar även de. Speciellt de som kommit till Orangea scenen mest för att få skråla med i Run to the Hills. De blir, tråkigt nog, besvikna och tröttnar efter en timma och lommar bort mot PJ Harvey istället. Och hur många gånger är det skoj att svara på Dickinsons enda publikflört: ”Let me hear some noise, Roskilde!” egentligen? Det blev lite för rakt, inga direkt höjningar och inga direkta ”ögonblick” om ni fattar vad jag menar. Men solidt, såklart, rakt igenom. Men vem åker till Roskilde för solidt?

Kanske är det här sista sucken? Men, om så, borde man inte då fläska på ÄNNU mer och verkligen leva ut sitt sista på de stora scenerna? Och Varför kan man inte bara bjuda på Run to the hills? Klart vi fattar att man tröttnar på vissa låtar om man spelar dem och och om igen. Men – kom igen – en sån trademark-låt tycker jag vi kan begära!

Var är gnistan Brucie?

Publiken älskade dock!

Ps, min kamera är så tung att armarna börjar skaka då och då. Sorry. Ska börja träna.

Jag förvånade mig själv igår genom att stå och njuta av Terror. Vad hände där? Jag brukar utan omsvep hata (starkt ord, hittade inget bättre) all musik där sångaren skriker nått som man inte hör med en konstig röst. Men Terror hade nått annat, det fanns en bas i grunden, ett beat som emellanåt kändes lite Rage Against the Machine. Och det måste man ju gilla. Så, Nina Johansson – ett Terror-fan alltså. Who knew?

Undrar för övrigt vad Mattias Kling och Christoffer Röstlund tycker om detta faktum?

Okommenterat.

Välkomna till Danmark och Roskilde, här äter man chipsblandning som heter Jorgen (fast med ett sånt där danskt ö som jag inte vet hur man gör). Lite lätt duggregn idag – känns bara passande för PJ Harvey ikväll.

Likt Zlatan säger jag vare år att ”nästa år, då ska jag åka på det där jävla Glastonbury” (ok, Zlatan pratar kanske om nått annat men ni fattar) – inte en gång har jag varit på festivalen där flaggorna fortfarande vajjar framför scen. Det är sorgligt. I år kanske sorgligare på länge. Ser ni B? Jeez. Kolla in hennes min i slutet – hyfsat bra stämning därborta!

Nästa år!!

Någon som är där?

Så. Då har jag sett dem. Äntligen. Och de var, ungefär, så bra som jag hade förväntat och önskat. Full energi från start till mål. Tveksamt om jag varit på en konsert med så mycket fart hela vägen, någonsin. Det brukar alltid, medvetet, dippa – någon gång. Ett lugnt parti här, ett akustiskt parti där. Inte igår. Kickspark rakt i solar plexus hela vägen. Det blandat med en charmör av gigantiska mått (Grohl), en trummis (Hawkins) som hamrar sönder trummorna samtidigt som hans lilla son står bakom och trummar lika mycket med sina små fingrar, en publik som är med på varenda not och en sol som värmer oss hela kvällen. Helt enkelt: magiskt.

Några tankar:
1. Blev först förvånad när man lagt in Arlandria i spellistan, men den visade sig vara det starkaste nya spår de har. Gillar överraskningen.
2. Taylor Hawkins – måste ändå vara ett ultimat skateboard-stjärne-namn?
3. Älskar hur Foo Fighters slår död på Rock n’ roll-myten om droger, alkohol, dåligt beteende och poserande. Grohl är inget annat än en myspappa som på riktigt älskar det han gör, bandets barn springer runt i kulisserna och kikar fram då och då, i deras rider står bland annat målarbok istället för whiskey – sällan har rock känts så…mysigt.

Här skriver Jocke om konserten.

Ps: första konserten med nya kameran, INTE riktigt säker på hur man använder den ultimat som ni ser..sorry.
Kolla in klippet vid 1:25 typ, fin svensk-hyllning.

Bara jag som tycker att förstärkare är snygga?

Gäng-pepp.

Finaste Sanna hade åkt från Malmö – Love it!

Jag hade sett fram emot en söndagskväll på Jazzfestivalen – nu blev det istället allmän misär och regn. Oh happy days. Alltså, ingen Angie Stone, men Per Magnusson var där och skrev såhär om det!

Jag hann dock med en liten sväng i fredags. Lizz Wright var oerhört vacker i sin blå sarong och mäktiga röst, synd att så få var där i regnet. Före dess hann vi lyssna till Emily McEwan på Fashing. Även hon har en rejäl styrka i rösten. Imponerande.

I helgen är det Sthlm Jazzfestival – ska dit och kolla in den här bruttan tänkte jag! Är en novis när det gäller jazz så om ni har tips – ge hit! Trevlig helg!

Jag och Metall-Chrille har satt betyg på diverse snygga och fula hårdrockstischor. Spana in – håller du med?