Gladpop och sol. Kan det bli mycket bättre än så en stekhet underbar sommarkväll? Stockholmsbandet You Say France& I whistle fick publiken att dansa och jubla hela spelningen igenom. Är det denna kväll som folk kommer säga ”såg du You say France-genombrottet i Borlänge?” om? Could be. Lyssna in här.

Mitt flickhjärta fick sig en omgång igår. Jag säger inte att Europe var fantastiska, för det var de inte. Men när de spelar Carrie och 30 000 pers tar i med hela kroppen och gör den klassiska ”tända-en-tändare” i stället för att lysa med sina mobiltelefoner då känns det. Och jösses, John Norum alltså, jag är nog fortfarande lite kär i dig.

Hårda Gallows försökte igår få till en klassisk moshpit framför scen. Det gick sådär. Vi är för snälla här i Borlänge helt enkelt.

…inte är tillräckligt bra eller kända för att få en scenspelning så får man väl ta vad man kan. Må hända att man får giga bakom en soppåse, men vad gör det?

The Hives hyllade sina hemtrakter med traditionell outfit med Hives-twist. Vilken spelning, vilket ös – är någon förvånad? Det slog mig, igen, att många svenska artister, med Pelle och Ola Salo i spetsen, är briljanta på mellansnack. Inte en tråkig sekund. Inget ord som inte känns viktigt, roligt, spännande, nytt eller tempohöjande. Det är långt ifrån Europe-Joeys ”hur är läget, Boooorlängeeee?”.

Ha problem med ljudet på min kamera så det är lite lamt, hoppas ni står ut med det.

Att gå på en scen i 15 centimeters svårmanövrerade klackar säger ganska mycket till en publik. Det säger: ”Hej, jag har inte tänkt ösa här idag så gör er inte besväret att ha skoj med mig”. Och precis så blev Lily Allens spelning. Ett enda stort gäsp och snark. Maken till tråkig och seg popstjärna har väl aldrig skådats?

Så vi pratar inte mer om henne. Alls. Punkt.

(jag i mina fejk-wayfarers)

Förmedlar härmed en högst ovetenskaplig sammanfattning av festivalmodet här på Peace&Love:

Andel korta t-shirts och linnen som visar magen:
tjejer under 25 år 68 %. tjejer över 25 år 0 %. Killar i alla åldrar: 2 %

Ray-Ban Wayfarermatematiken:
Oäkta: 97 % Äkta: 3% (jag sällar mig till bastarderna med mina Gant-varianter)

Andel stårhattar både killar och tjejer: 48 %

Antal brats: 2 st

Andel tjejer med minst ett par jeansshorts i väskan:
99,9 % (jag har ett par svarta med mig)

Andel killar med bar överkropp på Konsum: 67 %

Andel killar med bar överkropp som det skrivits könsord på, på Konsum: 64 %

Gårdagens vackraste syn: ett gäng hårdrockare studsar som dagisbarn framför Robyn.

Ingen blir väl förvånad om jag redan nu utnämner Robyn till festivalens drottning och totala babe! Herrejösses. Av någon konstig anledning så känner man en stolthet när Robyn äger scenen som bara hon kan. Det låter löjligt och helt orimligt att jag ska kunna känna någon som helst stolthet över det, jag känner henne inte det minsta och vad är hon – typ nått år yngre än jag? Men ändå. Kanske är det för att hon funnits med så länge, och varit så sjukt bra – så länge. Och samtidigt känns det som om hon precis börjat. Det är tydligt, mer än någonsin igår, att hennes styrka sitter i låtarna och i rösten. Från där jag står så ser jag bara henne (ingen annan i bandet syns från min vinkel). Det är bara hon, i avskalade svarta kläder, musiken och energin. Styrkan i det.

(sorry för burkigt ljud)

Precis som Sandra skriver nedan: De gör aldrig en dålig spelning. Jag har sett dem.. ge eller ta kanske 15-nångonting-gånger och aldrig, aldrig har jag blivit besviken, arg eller trött. Inte ens under den recensenthatade tältturnén. Av någon anledning kände jag mig ändå nervös inför gårkvällens spelning. Jag hade inte sett dem sedan 2008 på Zinken – i mitt tycke deras bästa spelning ever. Hur skulle denna spelning gå, hur skulle det nya (grymma) materialet förvaltas, hur skulle publiken ta emot ”det nya Kent”? Min nervositet var såklart totalt obefogad, det märktes inte minst av att publiken skriker med lika mycket i gamla Musik non stop som i nyare Idioter. Men det märktes kanske framför allt av att Jocke Berg förvandlats från surgubbe till en dansande och lekande slyngel. Älskar det!

(ber om ursäkt för upprepningar av mig och Sandy, men ibland tycker vi väldigt lika helt enkelt)