Idag klockan 12:30 skulle Roskildes presschef Mad Mickelsen (ja, han heter så, men är inte lika snygg) släppa årets headliners till Roskilde 2010. Jag har gått och drömt om Jay-Z, kanske Green Day, kanske Alicia Keys, kanske Aerosmith, kanske osv. Men framför allt (kanske overkliga) har jag drömt om att se Pearl Jam på orangea scenen 10 år efter tragedin. Då kommer käre Mads och presenterar…Prodigy och….Patti Smith…??? Jag känner bara, jaha, då skiter vi i Roskilde i år. Fan också.

Det finns ju dock fortfarande tid kvar att hotta upp bandlistan så helt kört är det inte. Men besvikelsen är stor.

Hultans senaste artistsläpp är ingen mindre än Erykah Badu. Men…trots att hon må vara en av de coolaste, starkaste och just nu väldigt aktuella artister därute så känns väl ändå inte detta som en artist Hultsfred med sin tuffa ekonomi behöver? All heder åt Badu men jag har svårt att tro att det är HON som kommer dra storpubliken tillbaka till Småland. Hur många 15-åringar kommer rusa dit med förväntansfulla blickar?

Nu får ju 15-åringarna istället 30 seconds to mars så de kanske klarar sig ändå. Men ändå, en överraskande bokning.

För övrigt: I bandlistan just nu – av 46 bokade artister är 6 kvinnor. Hoppsan.

Nu har man tänkt till i Småland serrni. Hultsfred och kära Emmaboda-festivalen går ihop och gör gemensam sak. Du kan nu köpa en gemensam kombobiljett till båda festivalerna! 2035 pix får du betala för bägge, vilket blir 350 billigare än om du köper dem var för sig. Go get! (säger Nina som är smålänning och gjorde sin festivaldebut i Emmaboda för många, många, många år sen)

Som jag tipsar om i denna veckans Sofis mode så har underbara Sade släppt ett nytt album, äntligen. Snälla Sony ger nu er chansen att vinna denna platta. Vi tävlar nu tillsammans ut två album och en singel, bägge med namnet ”Soldier of love”. För att vinna – svara på nedanstående fråga senast måndag den 15 februari klockan 12:00. Maila ditt svar till nina.johansson@aftonbladet.se.

Fråga: Vad heter sångerskan Sade i bandet Sade egentligen?

1. Heleh Folasade Adu

X. Helen Folasade Adu

2. Helena Folasade Adu

Stort lycka till!

(min kamera tog slut på minne mitt i låten, rookie-misstag, sorry för det)

En kall måndagskväll där publiken verkar lika trötta som sin hjälte. Ungefär så kan man sammanfatta gårdagens spelning på Debaser Medis. Det var inte på något sätt dåligt, Peters låtar tillåter inte att det blir dåligt, men det var lite tråkigt, lite trött, lite oinspirerat och lite för långt. Det är en vacker påg som stiger upp på scenen i hög hatt och de största ögonen i rockhistorien. Det är Pete och hans gitarr, ibland tar han in en trumpetare och ibland två söta balettdansöser. Men oftast bara han. Och det behövs inte så mycket mer egentligen. Men är man ensam på scen så krävs magi och energin räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe i 80 minuter. Det vaknar till liv i fantastiska There she goes, Delivery, Albion och så klart i sista låten Fuck Forever. Där emellan är det inte så jätteskoj, även om vi får lyssna till oerhört vackra texter alla 80 minuterna igenom. Så jag klagar inte, jag önskar bara att Pete hade haft ork att väcka mig ur min vinterdvala.

Ps 1: Förlovningsring Pete?? Vad?

Ps 2: Älskar Poetic Justice. En spoling envisades med att kasta öl och glas mot scen. Vakterna stoppar spelningen och lamporna riktas mot publiken. Pete säger ”Who threw that? Oh you did, dig ya, well, that was’nt very clever, was it? There’s the door” Lungt och fint åkte tönten ut och så fortsatte spelningen som om inget hänt.

Ps 3: Att vi är anglofiler har vi lärt oss men det är ändå komiskt hur många det var som skrek saker som ”Liverpool” ”QPR” och ”London” mot scen. Jag stod och väntade på att någon skulle skrika ”pints” ”Camilla Parker Bowles” och ”bobby”. Men det gjorde de inte.

Vi svenskar är ju oerhörda anglofiler, jag included såklart. Vi älskar allt brittiskt, fotboll, pints, stilen, London, britpopen. Så självklart var Berns fyllt till bredden igår när underbart mörka White Lies skulle göra sin första Stockholms-spelning som headliner. För mig var det tredje konserten med dem i år. Är de bra då? Mjo och mjä. Deras låtar ä fantastiska, Harry McVeigh sång är så stark att det känns som en knytnävslag i magen och Jack Lawrence-Brown trummar hårt hårt. Men, de är inte skitroliga att titta på. Jag kräver ofta inte speciellt mycket av mellansnack, men lite karisma, lite publik-kontakt är fan ta mig nödvändigt. Två gånger brister McVeigh ut i ett leende och då känner man det i hela kroppen, men resten av konserten är helt känslolös. Någon i kön till garderoben sa ”det märks att de inte har så mycket scenvana”. What? De har ju turnérat som tokar hela året, både själva på mindre scener och på arenor som förband till Coldplay. 

Sen är det ju alltid ett smärre problem med band som bara släppt ett album, de har ju inte så jättemånga låtar att köra. Själva konserten i sig blir ju ganska svajjig i tempo och i uppbyggnad. Kanske inte så mycket att göra åt, men det skulle inte skada att tänka om set-listan ett varv extra.

Men, all in all, jag skulle gärna gå och se dem igen, no doubt.

För hårda i bedömningen? Några exempel från konserten här nedan. Och ja, folk gick faktiskt bananas. I Stockholm. Alltid nåt.

Och apropå anglofili. Den 28 januari spelar Ian Brown på Göta källare, den 29 januari KB i Malmö.

Kung Apa himself. Pepp!/s

Med mörker och regn kliver de på, MGMT. Låt dem kicka iväg hösten ett tag.

Lykke gör det hon gör bäst – sprida någon form av indieextas.

Älskade vännen är på plats!

Så sitter vi här på soffan i Gbg-lägenheten, tänker tillbaka och klurar. Vad fort det gick. Är festivalsommaren över nu? Slutsålt på Way out west, igen – bara att gratulera till ett excellent festivalprogram, igen. I min bok var helgens stora hjältar och hjältinnor Glasvegas, Robyn och Nas. Enda smolket i den här festivalbägaren är klubbarna. 25 000 personer som ska ut på stan och försöka komma in på stadsspelningarna? Do THAT math.