Jodå, en liten kort sväng kollades Takida in också. Men den var kort, ungefär lika kort som klippet ovan. Sen blev det dans, dans, dans.

Nu tar vi tag i den här dagen, som bland annat bjussar på Krunegård, A Camp och Mando Diao. Fint så.

Det hade kunnat bli en rolig och hoppig tillställning. Istället bjöd Ludacris på en rätt trött spelning. Det känns som att battle mellan publikdelarna av typen ”Everybody on this side – say Fuck You” känns ganska gammalt. 

Vi blev glada igår. Varför? Jo, Las Vegas-gänget the Killers var så otroligt mycket bättre än man någonsin kunnat ana. Då blir man glad. Ett kommande arena-rockband med en härligt glad Brandon Flowers i centrum. De lyckas till och med med konststycket att riva loss sin mastodonthit Human två gånger och komma undan med det. Det brukar kallas självmord, men nu gav de bara publiken vad de ville ha, med äran i behåll. Håkan Steen beskriver spelningen bäst såhär.

Naturligtvis blev det rejäl allsång på Human, både en och två gånger.

Haåkan Steens skor. Sådär underbart festival-snygga!

Det som händer backstage, stannar backstage. Men, så finns det ju bloggar som kablar ut folks pinsamheter. Moahhaha.

Var lite modigare igår, så här är en bättre bild på dj:n, han körde ett varv igår också, samma låtar. Samma tryck.

White lies avslutade sin spelning med den fina låten ”Death”.

...de levererade. Inte så bra som på Roskilde, och inte så bra som de skulle kunnat vara på den forna fina Atlantis-scenen. Men oj, så flotta de är. Killarna i White Lies.

Peter, Bjorn and John har en backdrop. Ja, det har de. Humor man gillar.

Plötsligt händer det. Hultsfredskören kommer och överraskar oss i presstältet. Tack för det!