Jag har aldrig varit nått fan av lågmälda singer/songwriterartister. Jag blir fort uttråkad. Men när Maia Hirasawa stiger upp på scen så händer nått. Hon är en energispridare och en glädjekälla som verkar ha värme nog så det räcker att värma upp hela sjön Hulingen. Även en kall julidag som denna. 

En fin detalj med Hultsfred som gör det så gemytligt är att även Hultsfredsborna (de flesta) uppskattar festivalen. Många är de som sätter upp utomhusduschar, campingar eller frukoststånd i deras egna trädgårdar. 

Dj-båset backstage brukar alltid vara en trevlig historia och onsdagen bjöd på finbesök direkt. Markus Mustonen från Kent förgyllde vår kväll med Pet Shop Boys, the Cure och the Smiths. Men när det blev lite för mycket Tom Jones för vår smak var det dags att ta festivaltåget hem till Hulingen. Min stora respekt och på gränsen till rädsla för Kent-pojkarna gör att det här är den bästa bilden jag fick av trummisen. Ber om ursäkt till alla.

Franz Ferdinand går på och som vanligt är det sköna och riffiga poplåtar med en skönsjungande Alex Kapranos i centrum. Publiken är med från start och efter en Smålandsrulle så är vi också det. Enda frågetecknet: hur tänkte de när de beslutade sig för att bränna av Michael, Take Me out, the Dark of the Matine och Do you want to redan under de första 20 minutrarna? Extranummer anyone? No?

Superhypade Gossip (tidigare the Gossip) kickar igång Hultsfredspartyt med besked. Jag hade låga förväntningar och musikmässigt är de kanske inte det bästa man hört, men energin är underbar. Ditto rockar hårdare än jag trodde och var mer sympatiskt än man absolut kunnat ana. Och cool, såklart. Hultsfred, nu är vi tillbaka igen. 

Gossip klämde även in en snygg the Knife-hyllning som andralåt. Tacksamt. Nu är det banne mig dags för en Smålandsrulle.

Peter Doherty, nyktrare än vi någonsin sett honom. Har med sig ett blockljus, en blomma och ber publiken kasta upp kläder eftersom hans resväska försvann på flyget. I gengäld kastar han ut cirka 30 öl i publiken. Om det finns någon definition av söt, så är han det idag. Han skämtar, verkar trivas på Arena, och ger sin egen tribute till Michael Jackson, en Billie Jean – Pete-style.

Mitt i natten, jag gissar 03:27 cirka. Bestämmer sig Gustav Gelin för att intervjua Per Sinding Larsen backstage. Kolla in resultatet här.

Ingen har sån spelglädje, sån kärlek, sån lekfullhet och sådant festsinne som Mr Hellström. Euforin var total och jag tror att de dansar än, där framför Orangea scenen. I know I am.

Bästa låten var utan tvekan: Jag har varit i alla städer. Vanligtvis brukar det vara svårt att slå Hurricane Gilbert live, men idag smällde den här högre. Tack Håkan!

Håkan Hellström, som var märkbart tagen av att spela på den största scenen med den största publiken. Stort för honom, stort för oss. Läs Steens recension från Peace and love, krydda med stekande sol och glada danskar. Det spränger 5 plus-vallen!