:+++:
Maskinen
White Stage, Bråvalla Festival
Bäst: ”Buffalo blues”.
Sämst: De hårda hoodies som duon brukade klä sig i är nu ersatta av något som bara kan betraktas som en ganska skojfrisk väst på Ronnebys flitigaste rockstjärna Frej Larsson.

NORRKÖPING. Maskinen är för tiotalets festivalkids var Bob Hund var för nittiotalets. De prenumererar på platsen som avslutande akt när ingenting annat räcker till. En fix för de envisast tälttrotsande. Herbert ”Afasi” Munkhammar och Frej Larsson är alltid ett kvitto för bananasgående.
Och i kväll, i skarven mellan klockan två och tre, när gryningen avslöjar lera och nertrampade plastglas, är inget undantag. Alla dansar till ”Alla som inte dansar”.
Trots musikens hårda beats handlar det om visor av allra trallvänligaste slag. Om tjugo år kommer ”Undan för pundarn” vara en lika älskad allsång på Skansen som Lasse Berghagens ”En kväll i juli”.

Per Magnusson

:++++:
Rebecca & Fiona
White Stage, Bråvalla Festival
Bäst: ”Union”.
Sämst: Mannen i jättesombreron som spårar och kastar sin drink på en oskyldig tjej i publiken.

NORRKÖPING. Efter att ha upplevt två helger av Summerbursts stundtals gravt mansdominerade vip-hylle-house är det befriande att ta del av Rebecca & Fionas fackförenings-dito. Senaste singeln ”Union” är Stefan Löfvens självklara alternativ till statsministerns välkända vurm för Da Buzz. (Jag vet inte om Stefan Löfven alls lyssnar på Rebecca & Fiona, men han borde).
För även om duons dansmusik har en del gemensamt med sina manliga kolleger och de redan som andra nummer fyrar av Sebastian Ingrossos ”Reload” är Rebecca & Fiona så mycket mer underhållande där de studsar, simultandansar och sjunger med i sina hits. Dessutom sportar de den stenhårda looken Adidas-träningsoverallsjackor, ryggsäckar och knästrumpor. Och där David Guetta bränner av dyra bomber har Rebecca & Fiona en scendekor med sparsam DIY-känsla.
Men – och det här är kanske det viktigaste av allt – musiken har en positiv, vänlig och inkluderande känsla som är alldeles unik i sammanhanget. En känsla att ta med sig till söndagen den 14 september, 2014.

Per Magnusson

:+++:
The Gaslight Anthem
Green Stage, Bråvalla Festival
Bäst: Den outtalade förnöjelsen i att bara rocka ut tillsammans.
Sämst: När bandet väljer att imitera Green Day, snarare än Bruce Springsteen.

NORRKÖPING. De bredbenta New Jersey-rockarna med det bredbenta New Jersey-bandnamnet Gaslight Anthem närmar sig sin bredbenta Springsteen-musik från ett punkigt håll. Den perfekta blandningen mellan bensin och halstatueringar, om ni så vill. Och mycket riktigt spränger bandet in tolkningar av Ramones och Misfits bland sina egna rockrökare.
Sångaren Brian Fallon sjunger med underbett och spruckna stämband och skojar vänskapligt om att sätta eld på sig själv varje tisdag – som Rammstein.
Han och hans kumpaner ser ut precis som sina fans, i storrutiga flanellskjortor och lätt oformliga jeans. De låter som tusen källarband med Gibson Les Paul-gitarrer, rockdrömmar och vinden-i-håret-refränger. Jag inbillar mig att det ger dem en speciell koppling till sin publik. ”Det kunde ha varit vi”, liksom. Det är en härlig rock-kamratskap.

Per Magnusson