Rodríguez fick hjälpas in på scenen eftersom han är halvblind, men när han sen började sjunga är jag fast.
Att han sen drar en klassisk vits om Mickey, Minney och Goofy är skönt världsfrånvänt.
– Hat är en för stor känsla för att slösa på nån du verkligen inte gillar, säger han sen. Till publikens jubel.

Störst publik hittills.
Rodríguez mellansnack består alltså av gamla vitsar. Två kannibaler träffas och bla bla.
Jag älskar det såklart.
Rodríguez – vitsmannen.

Skägg, flugor och skira klänningar.
Men framförallt sån jävla total musikalitet. Och känsla.

Väldigt härligt att få höra samiska på en stor svensk festival.
Sofia Jannok berättar långa historier (ibland lite för långa) men när det väl blir musik av det hela är det riktigt trevligt.

Maia öppnar med en låt om hur hon flyttade tillbaka till Göteborg.
– Förlåt Stockholm, säger hon.

Är mycket förtjust i den nya låten som även är ledmotiv till Netflix-serien ”Orange is the new black”.

Regina sitter där vid sitt piano – inramad av vackert ljus.
Magnetisk utstrålning den där kvinnan har.

Duett!

Regina verkar lite tagen över publikens storlek när hon kommer ut på scenen:
– Shit, de skulle ha hållit er i mörkret, säger hon när strålkastarna lyser upp området.
Hon kör en kort a capella innan hon sätter sig vid pianot.
– Ni kan mitt material! utbrister hon. Giant fucking tack!

Bäst?
När systrarna går bananas, rammar synthen så att den nästan går i golvet och slår ned mikrofonen med ett ilsket slag.

Dags för lite hattar och stämsång.
Första låt ut är ”Blue”.
De presenterar sig som ”två systrar från Svedmyra”. Senast de var här såg de själva på en konsert med bland andra Thomas DiLeva.
– Det var stort, säger de och skrattar.

Kolla in snubben som hänger i en mast där till vänster…
Han har verkligen ordnat det bra för sig.
Konkurrensen med utsikten från vip-hyllan är dock hård.
Just nu är det en liten tröst för oss som försöker jobba i pressområdet där brandlarmet ständigt tjuter och vi har nåt slags strömavbrott…