Satans så hon kan misshandla gitarren! Mycket trevlig ”upptäckt” för mig..,

Och Anna von Hausswolf:

Och konkurrens mellan SJ och Telia i läktarglans (ja, man kan se konserten på tv-skärmar där inne):

Och 3D-konst utan glasögon:

Och Familjen Addams-flipperspel:

Och pingis!

Och mer konst…

Och en grön sjö.

Och First Aid Kit som fotas backstage.

War on drugs – ett band där sångaren har mudd på jeansjackan.

Missade nattens ”hemliga” spelning med Refused på Jazzhuset och Barcelona-stjärnornas spritfest – men är ganska nöjd med gårdagen ändå.

Det är lite märkligt att se Refused på en så stor scen, framför så mycket människor. De ska ju stå och mosha i nån källare nånstans!

De ser ganska JC ut, men är mkt bättre än så.
Den kyliga Göteborgsnatten plockar fram det bästa av sina artister.

…med så mycket dans i sig.
Älskar Hot chip.

Det började illa, med en av mickarna helt ljudlös, för att bandet sedan skulle kunna skälla ut publiken som fotade dem…
Men sen kom det igång. Helt ok skönt gung i solskenet.

Efter att ha ”tvingats” genomlida festival efter festival med nån sorglig wok som enda vego-alternativ vänder nu Way out west på steken. Nu ”tvingas” besökare och artister att äta enbart vegetarisk mat på området.

Människor är upprörda. Hur ska de överleva? De tänker matstrejka.

Strejka på ni. Vem bryr sig?

Själv ser jag fram emot att dra mot Slottsskogen snart. Ni som inte har möjlighet att komma dit får gärna följa oss här – eller kolla in de konserter festivalen själva livesänder på sin sajt.

Samtidigt som Usain Bolt sprintade hem ett OS-guld fyrade Björk av raketer, sköt blixtar och exploderade vulkaner.
Med sig på scenen hade hon en isländsk kör, lite synthar, trummor och datorer. Hennes röst är starkare än någonsin.
Ja, ursäkta, men jag är helt knockad.
När kören stämde in i ”All is full of love” var det gåshud och tårar. Så jävla magiskt.

Sista låten hon körde, högt as hell (äntligen rimlig ljudnivå!), med uppmaningen att vi skulle sjunga med.

Buffy Saint-Marie har energi för en hel dagisklass.
Till och med ”Up where we belong”, den Oscarvinnande låt hon skrivit, får en ny dimension. Har aldrig tänkt på den riktigt så naturromantiskt som i den här versionen.

Känns aningen bisarrt att få höra ledmotivet ur ”Soldier Blue”, min favoritfilm när jag var liten, i det här kulturelits-sammanhanget efter alla dessa år. Men underbart.