Jay-Z Empire state of mind, Madison Square Garden, New York

Nej, det är inte roligt att missa Jay-Z och Kanye West i kväll i Globen.

Får trösta mig med att jag var här.

#fruktansvärt oblygt skryt

”Watch the throne” kom hem till New York igår.

Jag hade lyckats ta mig in i Madison Square Garden och kan konstatera att det knappast var en konsert – snarare en kollektiv extas. Jublet, trycket. Lite drygt två timmar senare gick jag därifrån med lock för öronen.

Två timmar av gåshud och tårar. Bara att se Jay-Z på hemmaplan var oerhört rörande. Där Kanye West är bekräftelsetörstande och självupptagen (men genial) tycks Jigga vara harmonisk som en liten Brooklyn-Buddha i hoodie. Bara att han går runt med en konstant, brett leende. Hur glasklar och skarp han är. Det är oerhört vackert.

Konserten börjar med J och K på varsin pelare, på varsin del av arenan. Sen kör de några ”Watch the throne”-låtar, några solohits var för sig, några ”Watch the throne”-låtar, några solohits.

Som avslutning manglar de ”Niggas in Paris” TRE (3) gånger. Särskilt Jay-Z verkade inte vilja lämna scenen utan ber sin DJ lägga på nya beats som de freestylar till.

Jublet då? Så öronbedövande.

Setlist (typ):

H.A.M.
Who Gon Stop Me
Try a Little Tenderness
Otis
Welcome to the Jungle
Gotta Have It
Where I’m From
Nigga What? Nigga Who?
Can’t Tell Me Nothing
Jesus Walks
Diamonds From Sierra Leone (Remix)
PSA
U Don’t Know
Run This Town
Monster
Power + Remix
Murder To Excellence
New Day
Hard Knock Life
Izzo
Good Life
Empire State of Mind
Runaway
Heartless
Stronger
On To The Next One
Dirt Off Your Shoulders
Touch The Sky
All of the Lights
Big Pimpin’
Gold Digger
99 Problems
No Church in the Wild
Lift Off
Niggas In Paris X3

Encore:

Encore
Made in America
Why I Love You

Britney Spears spelade i Globen i Stockholm igår. Jag såg hennes ”Circus”-show för två år sedan och något mer rörigt och oinspirerat har jag sällan sett.

Förväntningarna på ”Femme fatale” var därför lägre än dollarkursen. Förbandet Joe Jonas var säkert duktig – men bjöd på en utstrålning som bokhyllan Ivar. På skärmen bredvid scenen laddade man upp genom att pumpa reklamfilmer för Britneys parfymer ”Fantasy” och ”Radiance” (gudars skymning så fantasilöst).

Det handlar om pengar, om att försörja familj, föräldrar, management – det är klädbyten, bilar, gungor, dansare, mc-hästar – med en Britney som endast undantagsvis ser ut att verkligen trivas på scenen. I ett nummer tar de upp en snubbe på scenen som får en ”lapdance” av Brittan – vid ett annat tillfälle får TV 4:s Idol-gäng äran att dansa med henne (men proffsdansarna slår en järnring runt sin stjärna så att ingen ska komma så nära att de kan röra henne). Det var knappast de mest avslappnade ögonblick jag sett i mitt liv.

Men i de två sista segmenten – ”hårda” Rock-Britney (där hon kör ”Baby one more time” och ”I wanna go”) och ”extranumret” (med ”’Til the world ends”) gnistrade showen äntligen till. Britney kändes plötsligt helt närvarande och publiken gick bananas.

Avslutningen – Britney som dödsängel och världens undergång med atombombs-eufori – fick mig att rysa. Bilden är ju knappast subtil – men att se kopplingarna till danspopens funktion i ett skakigt västerländskt samhälle blev mäktigt effektivt.

”I know places we can go, babe.”

Det blev en fin, märklig, het sista kväll på Eriksdalsbadet. Spanska Delorean drog upp tempot. Midlake drog ned det igen. jj gjorde en ganska udda spelning, bitvis glasklar, bitvis förvirrad. De verkade helt ointresserade av att gå av scenen. Först när Lykke Li drog igång och överröstade Elin i jj tvingades de sluta spela. Sen att hennes bandkollega med jämna mellanrum klev fram bakom henne och började nafsa i öronen kändes aningen konstigt. Men jag gillade dem.

Och Lykke Li då? Hon har blivit ett superproffs på scenen. Det är fortfarande mycket rökmaskiner och mörka tyger – men rösten bakom sjoken är helt egen. Det var sista gången hon kommer att spela i Sverige med sin senaste skiva, sa hon.

Ännu ett avsked alltså.

Hejdå festivalsommar.

Lykke Li, säga vad man vill om den kvinnan. Hon axlar rollen av kvällens huvudakt med den äran. För bara några år sedan körde hon som nykomling ett set på Rockbjörnengalan…

JJ höjer stämningen lite, mycket fint. En stund att drömma sig bort. Om de är sjukt coola också? Ja, definitivt.

Solnedgång och sorglig musik – Midlake slår två flugor i en smäll. Jo, det är sjukt vackert men man blir ju lite sorgsen…

Först spanska Delorean, grymt bra, nu Säkert! – också bra. Alltid. Tråkigt att hon måste påminna oss om att det är sommarens sista dag bara…

Ja, där nånstans hoppar de i igen. Sen ligger de och snurrar lite iförda badmössor. Det här manliga konstsimmet har blivit en tradition på Popaganda – ett sätt att använda sig av att man befinner sig just på en badplats.

Äntligen på plats, lagom till Syket. Hur bra bandnamn egentligen? Skulle dock helst velat ha deras mörka musik i just – mörker.