Fine Henrik.

Vackra Sarah i St Etienne.

Magiska Arcade Fire.

Man blir ju bortskämd av Arcade Fire. Gårdagskvällen var sjukt bra.

Ändå kände jag att det kanske fattades den där sista gnistan. Kanske för att ljudet var ganska lågt och dåligt.

Men herregud – ”Intervention”. Knäckte mig.

Eller ”We used to wait” (som är den låt jag vaknade med i huvudet imorse).

Extranumret ”Wake up” dedikerade Win Butler till Norge efter allt som hänt – han och hans fru hade tydligen semestrat där nu under några lediga dagar.

Jag kan se honom framför mig med vandringspinne och lusekofta.

Hetsade sen till Strand för att se Kurt Vile. Där kan vi snacka kokande het gryta.

Men bra var det. Han avbröt en låt med orden: ”It doesn’t sound good! I look good but it doesn’t sound good”.

Society is my friend
He makes me lie down
In a cool blood bath
Oh, society

Society is my friend
He makes me lie down
In a cool blood bath
He stole my old lady sayin’
“Hey, how ya doin’, let’s kiss
My hand is not for you to hold
So kiss me with your mouth
Without closin’ it all that much.”
Oh, society

Society is all around
Aw, hear the beautiful sound
Of all the high-pitched squeals
Ecstatic brilliance at its finest
That’s my friend
Society is all around
It takes me down

Society is my friend
He makes me lie down

Jag hann till Kurt! Undrens tid är inte förbi. Faktiskt ganska fantastiskt. Hårt, malande, vackert.

Trängsel på hela söder, Arcade Fire är här. Världens bästa liveband just nu. De har turnerat mer än ett år men är ”really fucking glad to be here”. Vi väljer att tro er.

Pojkbandsskriken när Henrik Berggren kliver på scenen är rörande… Happy people never fantasize i akustisk version nu. Mycket fint.

Ett band som heter Cults med exakt lika långt mörkt hår allihopa – måste säga att jag gillar konceptet starkt!

Sarah Cracknell är precis lika vacker som vanligt, men man kan ju inte direkt påstå att det blir ravedans när St Etienne kliver på scenen kl 16 en lönefredag i Stockholm. Fint eftermiddagsmys och extrem 90-talsnostalgi.

Det är fredag den 26 augusti, Arcade Fire-dagen.

Popaganda drar igång på Eriksdalsbadet med massor av fina artister – men i min värld spelar Win Butler och gänget i en helt egen liga. Jag minns faktiskt var jag var någonstans när jag såg klippet ovan på Youtube första gången. Så fantastiskt är det.

Arcade Fires spelningar är inte så mycket konserter som väckelsemöten. Minns hur jag grät första gången jag såg dem – på Cirkus i Stockholm, Win Butler hade nästan tappat rösten och ställde in turnén efter den konserten.

Eller Dalhalla förra året, som avslutades med att den upphetsade trumslagaren hoppade i plurret. Se nedan.

Och den som fortfarande inte fattat storheten bör kolla på klippet nedan. Där visar det sig även att Win Butler är världens vackraste man.

Ja, vad f-n ska man säga?

Markus Larsson levererar en hyfsad sågning av gårdagens Kanye West-konsert (även om två plus faktiskt betyder ”godkänd”). Jag håller delvis med om hans invändningar – det blir väl synd om Kanye ibland.

Jag fattar heller inte varför han inte använder dansarna mer – om han nu släpat med dem ända till Europa.

Men konsertens toppar var så sjukt höga att jag kan leva med några dalar.  Jag älskar den vita American Psycho-sinnesstörda inramningen, att allt är så himla för mycket, att Kanye är en sjuk mutherfucker.

Hans brist på självdistans kombinerat med ett uppenbart musikgeni är i mina ögon underhållande. Ja, han kanske saknar humor, men det i sig tycker jag blir humor.

Publikens explosion i ”All of the lights”:

Kanye och hans balettdansöser.

Återigen, dissade Kanye, hans harem av blondiner och ängsligt häng för allra bästa Trädgårn och Aloe Blacc. Sjukt mycket kärlek i ett litet rum.

Den finaste avslutning festivalen kunde få.

Kanye alltså. Sjuk jävla show. Galen man.