Träffade några popband i dag. Så här kan de gå till på en fotografering. Sköna fotografen Olle har stenkoll (och grym cykelkeps).

Cool kvinna, stor röst. Patti Smith underhåller just nu Borlänge. Hon får lite plåster efter en lättare gitarrolycka.

Lily Allen spelar. Känns lite lojt och hon hostar då och då. – Jag har aldrig spelat för en så vacker publik förut. 
Jubel.

Två fyndiga norrmän underhåller den stekande varma parkeringsplats som är Eldoradoscenen. Erlend och Eirik i Kings i Convenience uppmanar skämtsamt den manliga delen av publiken att gå och titta på fotboll så att de får vara ensamma med flickorna. Kul. Nordens störste indie-charmör har mycket att tacka popstjärnestatusen för.

Tveksam till backdropen..? Kent-fans, hjälp mig nu, vad betyder den (brandfara, men varför)?

Som jag skrev i natt – det tycks helt omöjligt för Kent att göra en dålig konsert. Jag har inte sett dem sedan de spelade på Zinkensdamm 2008 och nu har de självklart mycket nytt, bra låtmaterial att ösa ur. Men den största förändringen är kanske att Jocke Berg börjat rejva. Eller? Han tycks numera mindre obekväm med att jazza ut på piren och dansa och agera publikhetsare. Riktigt trevligt att se.

Här skriver Håkan Steen om konserten!

Jag kände mig dock extremt gammal när jag blev euforiskt lycklig över att de spelade gamla favoriten ”Ingenting Någonsin” men snabbt upptäckte att stora delar av den väldigt unga publiken inte kände igen den.

Samtidigt är det en bra bild över hur breda Kent är.

Sådana ögonblick man lever för.

Lite ”747” – tyvärr inte hela dock.

På sedvanligt charmigt indie-vis uppmanade Vampire Weekend oss att dansa. De har samlat på sig ett gäng låtar som lämpar sig väl för smala armar som flaxar i otakt.

Inte revolutionerande – men mysigt. Älskade backdropen – och hur ögonen på tjejen började lysa rött i sista låtarna.

Fick dessutom höra ”Giving up the gun” som jag älskar så mycket. En skön stund.

Utan dina andetag. Säga vad man vill om Kent, men en dålig konsert gör de sällan. Mina tonår kommer farande mot mig som en ångvält. Jag välkomnar dem.

Robyn får en enorm publik, enormt säker på scenen, enormt drag. Blir spännande att se om hon lever upp till det. Börjar med Fembot.

Och där sitter Foo Fighters-Dave Grohl  bakom trumsetet. Som en helt vanlig människa. Josh Homme och resten av Them Crooked  Vultures gör melodiös rock med avbrott för gitarrsolon.

Spot the idiot.

Well, trevligare skottar får man leta efter. Simon & Ben, gladare än gladast. Sjukt glada helt enkelt. Resultatet av vårt samtal får ni så småningom. Nu måste jag ut på festival igen – ingen rast, ingen ro.