Party every day… En timme kvar innan KISS kliver på Stadions scen och festen har pågått ett bra tag. Ett gäng våldsamt överförfriskade unga sleazerockare har lagt sig för att vila i det kalla duggregnet. Det gäller att ge barnen en bild av vuxenlivets verklighet. I god tid.

Jag minns en sen natt i Hultsfred för några år sedan. Roky Erickson hade precis kommit tillbaka till livet (se fantastiska ”You’re gonna miss me”!). Det blev en magisk natt i tältet – vi stod brevid en bredhattad man som hade ”väntat på Roky i 30 år”.

Nu meddelar Peace & Love att Roky kommer till festivalen tillsammans med Okkervil River. Han spelade där redan 2008 och har haft ett speciellt förhållande med festivalen sedan dess. De inledde ett samarbete med Rokys egen festival Roky Erickson’s Ice Cream Social i Texas.

Tidigare i år släpptes skivan ”True love will cast out all evil”.

Peace & Love meddelar också att Biffy Clyro ersätter Wolfmother som tvingades ställa in.

Well, bara att putsa mas-hatten och dra till Dalarna då!

Igår rapporterade jag från Whitney Houstons konsert i Globen. Jag håller verkligen med Håkan Steens recension – det var rörande. Hon kämpade och kämpade, men rösten höll inte riktigt.

I de få glimtar av gamla Whitney som tittade fram blev jag nästan lite tårögd. Hon har en makalös scennärvaro.

Den märktes särskilt i ”I didn’t know my own strength” som lät kraxig men som verkligen kändes självupplevd. Jag ville ge henne en kram.

Vi får ofta erbjudanden om att ha diverse tävlingar på sajten, ofta med väldigt bra priser. Grundinställningen är att tacka nej. Det innebär nämligen mycket jobb som tvingas tas från att skriva de artiklar ni älskar så mycket…

Med vissa unika undantag. När vi förstod att vi kunde få erbjuda en träff med superdivan Whitney Houston fanns det inte en chans att tacka nej. Under hennes första Sverigebesök på tio år har hon tackat nej till intervjuer – de enda som kommer att få komma nära henne är ett fan och en kompis. Kanske du?

Jag föreställer mig att det kommer bli ungefär så här:

Whitney on SNL from Victor Greenwich on Vimeo.

(Nej, Angus Young ingår inte i mötet. I dag kändes bara som rätt dag att hylla män i kortbyxor).

Förutom att vara redaktionens enda emo (nåja) har jag fått rykte om mig att vara lite Twitter-evangelist. På den lista över bästa kändistwittrare som jag knåpade ihop för några veckor sedan fanns min barndomsidol Slashmed. På senare tid har han blivit en riktigt flitig twittrare (forumets pr-potential kan nog inte underskattas).

På morgonen retweetade (?) jag meddelandet ovan. Slash närmar sig Skandinavien.

Strax därefter fick jag ett DM (personligt meddelande). Från Slash! Jag är fortfarande lite vimmelkantig.

SÄG INGET SOM FÖRSTÖR DET HÄR ÖGONBLICKET NU. Snälla.

Festivalsommaren drog igång i helgen. Och var var jag? I Stockholm och byggde Rockbjörnensajt. Ganska värdo (omfamnar just nu min inre fjortis genom att läsa senaste Twilight-boken ”Breaking Dawn”).

Håkan Steen gav Hives fyra plus. Howlin’ Pelle i ny sailor/militär-inspirerad outfit – självklart fortfarande svartvitt. Skönt att det finns en trygg boj att hålla sig fast vid i det stormiga rockhavet (läser som sagt sturm und drang-litteratur nu).

En sjuk massa Siesta-recensioner och plus-fest hittar du här!

Yes, Festivalbloggen ska försöka hjälpa björnen rapportera från musiksommaren.

I dag har en ny, grym sajt premiär – www.rockbjornen.se. Kolla in den. Där finns ett monsterschema över hela sommaren som min kära vän och kollega Martin Söderström knåpat ihop. Hojta gärna till mig om ni har ytterligare tips att lägga till. Eller om ni har bra idéer om hur vi borde bevaka sommaren – och VAD vi borde bevaka.

Sist men inte minst – rösta, rösta, rösta! Den 1 september blir det en spektakulär prisutdelning.

Och mejla mig nu: sandra.wejbro@aftonbladet.se

Från och med lördag får Festivalbloggen en lite ny funktion. Vi ska hjälpa en viss 32-årig björn att bevaka musiksommaren.

Peppen är, som Håkan Steen hade uttryckt det, monumental!

Bättre sent än aldrig? Lite Band of Horses från Madison Square Garden, som utlovat. Sångaren Ben Bridwell hade kusiner från landet på besök, första gången i New York.

Och det slår aldrig fel – jag börjar alltid gråta. Vet inte vad det är. Alltid, alltid. Och nu drabbades bandet ändå av förbandsproblemet att typ 100 procent av publiken är där för huvudbandets skull. Så uppskattningsvis 50 procent hängde ute i korridorerna och svepte blaskig öl i plastglas med pretzels i handtaget (se nedan).

De spelade låten som just nu är min favorit från nya skivan  – ”Factory”. De spelade ”No One’s Gonna Love You” som jag snyftade till på ett hett Way Out West förra året.

Framförallt spelade de ”Funeral”. Bens duett med Eddie Vedder (”Hunger Strike”) var inte direkt pjåkig heller.

Ett fullsatt Madison Square Garden kan sjunga så att man nästan får tinnitus! Drygt två timmar ur Pearl Jams digra låtkatalog, många klassiker men också en låt som Eddie Vedder förklarade att han precis skrivit.

Lite politik (anti-nya-Arizona-lagarna), lite kärlek till publiken och lite filosoferande (”who came up with the saying ’there’s many ways to skin a cat”?). Och en Vedder som skuttade som om han vore 20 igen. 

Ben i Band of Horses kom upp på scenen och gjorde Chris Cornell-låten ”Hunger Strike” i duett med Eddie. Band of Horses förresten. De hamnade delvis i förbandsfällan (många PJ-fans föredrog att hänga utanför och dricka öl i stället) men är trots allt alltid fantastiska. Mer om det senare. Jag har ett plan hem till Stockholm att passa.