Snacket om Hultsfredsfestivalen har blivit en följetong. Jag orkar ärligt talat inte riktigt sätta mig in i alla turer. Hoppas bara allt går bra, att alla blir glada, happy ending und so weiter….

Mannen med cirkusbyxorna har också varit på blixtvisit i Sverige. Till Håkan Steens glädje. Festivalbloggare Nina var också på plats.

Jag sörjde mest att jag missade Harry McVeigh och pojkarna:

Chris Martin är ute på turné med sitt Coldplay – iförd cirkusbyxor och en kavaj vi börjar känna igen nu. Så här glad var Håkan Steen efter deras konsert i norska Bergen.

På lördag är det dags för konsert på Stadion. Nina kommer vara på plats och rapportera. Ladda inför detta genom att se ett smakprov från den monumentala konsert vi såg på Roskilde i somras. Och med deras nya video, Strawberry swing.

Tänker alltid på britpop när Lily Allen dyker upp. Keith Allen , ni vet, hennes pappa, som är med i några av Blurs första videos. Och läs Alex James självbiografi, grym. Lily var rymdsminkad och fin, Basement Jaxx och My Bloody Valentine fick också igång partyt, men som sagt, mörker och bilder –  that’s me just nu.

Körde golfbil i natt också. Check.

Dead Prez tog med sig politiken till Göteborg. De gillar verkligen inte USA och pratar gärna om detta ämne. När de inte manglar ut maffig hiphop, that is.

Vampire Weekend fick de regnponcho-klädda kidsen att dansa. Helt rätt!

Det här är ett band som heter Calexico. Jag lyssnade inte speciellt länge på dem. Jag vet inte så mycket om dem. Men jag tog en halvrisig bild.

Däremot hängde jag en hel konsert med Olle Ljungström – i Linnétältet. Det var inte minst skönt att komma undan regnet. Olle stod upp med hjälp av käpp och stapplade runt lite ibland. Han verkade vara på lite dystert humör och höll ett ganska bittert tal till sin pappa innan han spelade ”Jag och min far”. 

– Det största straff man kan få är kanske att någon dödförklarar en medan man fortfarande lever, sa han bland annat.

Nivån på bilderna nu – sorry. Men de speglar kanske min flummiga sinnesstämning – regn, en liten lätt bris från havet och dagen efter deluxe (folk backstage ser mer än lovligt dimmiga ut). Ingenting (jag orkar inte stava dem som de vill) spelade finstämd pop i Linnétältet, mycket trevligt. Ja, nånstans där på bilden finns de.

Dag två på Way Out West kunde knappt ha fått en bättre start. Patrick Wolf trollband publiken i Linnétältet – jag tror inte att jag hört så mycket flickskrik sedan Nina och jag kollade på Oscargalan och Robert Pattinson delade ut en statyett. Patrick klättrade i ställningarna, gick ned bland publiken, bjöd på klädbyte, fiolspel… Mycket fint.

Vi missade tyvärr det officiella klubbprogrammet på fredagsnatten och hamnade i stället på Röda kvarn/sten (hette det så?) där arrangören Luger hade efterfest. Pojkarna i Arctic Monkeys var där – och det var också hela Göteborgs popadel. Henrik Berggren, Håkan Hellström, Theodor Jensen – och Håkans parhäst Daniel ”Hurricane” Gilbert uppträdde. Nåt var dock knas – Hellström var lätt irriterad och gnabbades lite med Henrik (så klart i cape och hatt!) som lämnade stället.

Men fin musik var det. Och ännu en magisk natt i Göteborg.