Har lyckats ta mig in på området och möts av detta sväng. Väldigt bra.
Sen Neneh Cherry i tältet som är världens coolaste, men basen är så tung att mina kroppsdelar lossnar och byter plats.

Kicken letar efter backstage, kanske ska han hänga med gubbsen i Motörhead?

Avskedskonserten rivstartade 15 min före utsatt tid (ivrig?!) med ”Mellan månen och mitt fönster”. LeMarc är ute och stuffar på rampen, hoppar och gör den mogna publiken på bra humör.
Så bra humör att de är i vägen för mina diskreta försök till fotografering.

Jag har dock lite svårt att fatta att detta verkligen är ett avsked – framför oss på scenen framträder ju en vital och inspirerad herre.
Dock lovar han att alltid fortsätta göra musik. Han håller även ett tal om att leva här och nu, inte bakom en skärm – det har han insett under den tuffa tid hans familj gått igenom.
Han lovar också att inte göra några klädbyten.

Det finns en massa konst att roa sig med – mest spektakulärt en slags nakenperformance.
(Nej, det kan jag inte fota, det får bli ett annat konstverk i stället. De här mysiga sprattelttornen)

Och för den som undrar vad LeMarc pysslat med idag:

Trotsar sjukdom och tropiksvettningar för en sväng till supertrevliga, supervuxna Stockholm music and arts.
Anders Wedin har släppt Moneybrother och Pengabrorsan och kör rak, svängig, opretentiös svensk rock. Känns oerhört rimligt med tanke på snubben som kommer efter honom – Peter LeMarc.

Alltså, det svänger ju ganska rejält.
Jack verkar uppskruvad och kör till och med en lång version av ”Seven nation army”.
Luften är fortfarande sval. Inte ett moln på himlen. Sådan perfekt festival.
Samtidigt meddelar de att publikrekord slagits – 100 000 biljetter sålda. Galet mycket.
Dock säger mina festivalvänner som varit här i 20+ år att det på 90-talet var uppe i 125 000, men att de sen beslutade att hålla nere siffran till ca 75 000.
Frågan är vad som hänt nu? Festivalområdet är visserligen lite utökat.

Det var hitfest och singalong när Stevie Wonder steg på scenen. Det är härligt att se honom bry sig så mycket ändå, trots att han kört dessa låtar tusentals (?) gånger.
”Superstitious” var makalös.

Klumben och Raske Penge heter dessa pojkar. Only in Denmark.

I år är konstområdet riktigt stort och de har events varje dag (igår talade Jenny Wilson om sitt faxprojekt).
Det är fint att få använda lite andra delar av hjärnan här som omväxling.

Efter flera torra och svettiga dagar ligger den sura doften som ett olidligt täcke över allting. Klart till och med tälten får nog.

Det pågår så sjukt mycket på festivalen – även bortanför scenerna. Här får man lära sig att göra den italienska efterrätten grattachecca som tydligen härstammar från romartiden.
Man skrapar is från stora kuber och smaksätter som man vill för det ynka priset 10 kr. Oväntat roligt.