Fint som snus.
Trots att jag tyvärr missade briljanta Syket.

Det här är sista spelningen i Europa på ett långt tag framöver, sa Oliver Sim från scenen. Jag är väldigt tacksam för att jag fått uppleva den sista kvällen.

Ljudbilden krossar. Ljuset är makalöst. Det är intensivt och fullt av känslor.

När Romy Madley Croft sjunger ”Angels” som sista låt så att träden nere vid Skanstull vibrerar. När Jamie xx manövrerar sina instrument i ensamt och självklart majestät. Man vill vara kvar i känslan, länge.

Dock slår det mig hur bräcklig festivalupplevelsen ibland kan vara. Jag hamnade bredvid tre kvinnor som överröstade The xx musik med intelligenta haranger av typen: ”Jag trodde det var en tjej som sjöng! Men det där är en tjej! Nä, det är det inte! Jo, det är det! Men det ser inte ut som en tjej! Asså, inget fel på det, men hon ser inte ut som en tjej! Jag menar bara att hon ser ut som en kille! Eller hur! Hon ser fan ut som en kille! Det är en kille! Nej, nu ser jag att det är en tjej! Och sen han fule killen på basen! Fule killen på basen, ser ni?”

Tröttsamt? Prova att uppleva det live.

Vad denna hjärntrust gjorde på The xx-konsert överhuvudtaget är en gåta värd Fader Fouras.

Sång och saxofon till ett elektroniskt beat.
Sarah Assbring har en gudomlig röst.
Synd bara att lilla scenens ljud är rövigare än rövigast och ljusteknikern saknar taktkänsla.

Det börjar bli riktigt trångt nu. Den här 80-talsrocken går hem i Söderstugorna.

Det blev riktigt trevligt när hon växlade upp och bjöd upp folk på scenen.
Men ljudet på lilla scenen (och placeringen av ljudtekniktältet) är bortom all kritik.

Äntligen får jag se henne live!
Tyvärr var det inte särskilt fängslande live, småtrivsamt bara.

De har kommit ända från New York (woho!), det är första besöket i Sverige och alla är snygga här.
Bortsett detta bjuder MS MR på oerhört trevlig pop att börja kvällen med.

Först gamla favoriterna Syket.

Sen nya upptäckten Tigers of the temple, knäckande bra trots dåligt bandnamn.

Slutligen Mikal Cronin.
Via plötsligt åskväder där vi fick ta skydd i en biltankningskur (visste inte ens att detta existerade) hamnade vi på Röda stens fuktiga efterfest där grym hiphop spelades.
Mina fötter värker efter tre dagars dansfest. Vegomaten, musiken, Slottsskogen – efter Peace & loves död och Hultsfreds borttynande är Way out west ohotad etta som Sveriges bästa festival.

Minns att jag såg henne på Hultsfredsfestivalen för några år sedan och tyckte att det var kompetent men lite tråkigt.
Nu har hon utvecklats, skaffat bredare repertoar och en extremt väl uttänkt show.
Jag säger bara ”Try sleeping with a broken heart” och ”Empire state of mind”.
Perfekt avslutning på festivalen.

Way out west måste vara den festival där jag sett flest lysande konserter genom åren. Det måste vara något med Slottskogen, stämningen, fingertoppskänslan i bokningarna.
Kendrick Lamar gjorde en helt magisk liten konsert där han hade publiken i sina små händer från första textraden.